I lördags låg jag i skuggan av träden i sommarstugan med en bok och ett glas sockerdricka. Idag är jag hemma igen, och har tillsammans med Ebba, Sara, Malin och Maja sett José Gonzales spela på Götaplatsen.

Jag och far åkte till Östra Ämtervik för att gå på Alma Lövs museum. Dit kommer konstnärer för att bo under en period, samtidigt som de skapar konstverk som sedan visas på muséet. Jag kan egentligen inte säga så mycket vad jag tyckte om stället, för jag är fortfarande mållös. Jag kan inte heller säga att det var det bästa muséet jag varit på, för jag vet inte om man kan placera det i muséikategorin. Det kändes snarare som ett sagoland för vuxna barn.

Ovanför ser ni huset där man köpte biljetter. Sen gick man ut i skogen bland lingonris, kojor, paviljonger, baracker och pyttehus med tavlor, skulpturer och installationer. På ett ställe hängde rosa teckningar och stillbilder från Marie Antoinette-filmen:

Och här hade ett gäng harar en konferens om konst:

Det fanns en självspelande orkester också.



Sen gick man in i den här stora ladan! (Längst ner på bilden nedan skymtar man en ljuskrona byggd av trä, diverse pälsar och hockeyhjälmar, och till vänster skymtar man ett av rummen där konstnärerna bor. Det finns små skrubbar med sängar lite här och där!)




Talande fotoramar

Glasflaskorna på bilden var fyllda med olika mycket vatten, och när man körde runt med en cykel som fanns i rummet så snurrade flaskorna och slog till en pinne och de spelade melodin till Over the rainbow.

När man tryckte på en knapp blåstes säckarna i taket upp och formades till hästballonger!


När man gick ut ur rummet så hoppade den skitläskiga prästen!



Sen så fanns det ett hus där någon hade skrivit den kvantfysiska förklaringen till Alice i Underlandet, och ett annat där det fanns en låda och en knapp och när man tryckte på knappen så hördes ett mekaniskt ljud och ut ur lådan kom en stor fågel som skrek så fruktansvärt och äckligt att jag var tvungen att gå ut för att inte må psykiskt dåligt, och ur en bäcksvart, alltså verkligen bäcksvart, container hördes musik och om man vågade gå in i den (vilket jag först inte gjorde, det här muséet gjorde mig verkligen till det barn jag en gång var!), allra längst in, så fanns ett litet dockskåp med en dansande kvinna och jag blev så tagen att jag nästan ville gråta och jag är fortfarande berörd.
Vad ska jag säga? Snälla, åk dit om ni kan, och skynda er, för muséet läggs ner den 22 augusti! Och om ni inte kan så måste ni se den här bilden eller den här filmen som konstnären själv har filmat, då får man se hur hon går in och tittar på installationen och sen går ut igen. Det är såklart inte lika magiskt som det var i verkligheten, men fortfarande väldigt fint!

En dag gick jag, Sara och Ebba till Hemköp för att inhandla saker till en minipicknick.

Sara köpte världens sötaste mjölkpaket som var litet som en...barnhand!

Vi satt vid hamnen.

Vi satt på en gräsplätt nedanför "Läppstiftet".

Nu är jag hos mormor och morfar, och där spenderar man bäst dagarna med att spela alfapet och gå på auktion! Det var första gången jag var på auktion. Jag köpte inget, trots att det fanns diverse hattaskar och porslin och lampor och teburkar av plåt som såg ut som hus och var jättestora som fick det att rycka lite i auktionshänderna. En annan gång kanske!

Jag har varit hos farmor och farfar i ungefär en vecka. De bor i ett hus på landet där man bäst spenderar dagarna med elvakaffe och ett gammalt fotoalbum.
Det är farfar som sitter på trappen:

Och spelar trumpet längst upp i mitten:

Och spelar dragspel och äter äpple till vänster:

Och så i mitten:

Man hade tydligen bra humor redan på farfars tid:

Gangstern till vänster:

En gång när farmor åkte till Göteborg:

En dag var jag med Sara i Haga.

Jag fick en fråga från en Emma som undrade varför jag fotar hästar, och jag tänkte svara på det här på bloggen.
Det började förra våren, när jag och Ebba köpte plasthästar på Hemköp. Vi satte oss på mitt rum och målade dem i fina färger och lyssnade på Arctic monkeys. Det var några dagar innan jag åkte till Paris, och vi bestämde oss för att den guldiga hästen skulle få följa med och se världen, lite som Amélies trädgårdstomte. Så han fick fick åka till Paris med mig, och till London med Ebba, och sen till London med mig. Lite som en signatur, eller maskot.
Anledningen till att hästen är med i min och Andreas film är symbolisk.

Det blir en väldigt konstig ordning på uppdateringarna nu, men jag har i alla fall (som vanligt) varit på Arvikafestivalen!
Jag åkte dit med Andréa, så det var mest henne jag var med, men när vi inte ville se samma konserter så var jag även mycket med min kusin, och när det inte fanns några konserter att se på så fikade jag med en nyfunnen vän. Men, när jag ville dansa benen av mig, då letade jag raskt upp Fanny och hennes crew! De lärde mig massa häftiga danser, som "glödlampan", och jag lärde dem några danser, som "julgranen", och tillsammans så hittade vi på några nya danser, som "räkna pengar". Det skulle senare under kvällen visa sig vara mycket användbart, för den kvällen var den konstigaste och roligaste jag varit med om sedan...väldigt länge! Jag måste ju få berätta, om än en väldigt förkortad version för jag förstår att ni kanske inte är så intresserade!
När jag, Andréa och en sällskaplig samt överförfriskad kille varit en stund på Teddybears och sedan skulle gå vidare, så hörde vi att Beat it spelades någonstans i fjärran och vi bestämde oss för att springa dit och dansa. Det var några killar i mjölkbaren som lekte dj's, och vid högtalaren stod tyvärr inte Fanny, men däremot hennes dansande crew Malin, Marcus och Elvira! Vi dansade twist, vi dansade 70-talsdisco, julgranen, hiphopdansen, glödlampan, handklapps-dansen, dela ut kort-dansen, alla fantastiska och fula och vansinnigt roliga danser man kan tänka sig, och utan att man märkte vad som hade hänt så stod man plötsligt bland säkert hundra Håkan-allsångsskrikande människor och alla sjöng lika högt och alla applåderade lika mycket mellan låtarna (applåderade för vem? mjölk-dj'n? låtarna? sig själva? varandra?) och alla dansade som om det inte fanns någon vardag, någon mamma, någon gräns, något rykte att tänka på, någon arbetsgivare, någon morgondag.
Det blir så på festival.

För några veckor sedan var vi i Ebbas sommarstuga.

Efter tidnings- och godisköp var det dags att åka tåg upp till Ebba.

Ebba har en sommarstuga vid Vänern.

På kvällarna grillade vi

och gick i skogen.



Mjukaste sanden i världshistorien!

Fanny och jag gick upp till Skansen Kronan för att äta jordgubbar, dricka hallonsoda och titta på fåglar som mobbade varandra.

Nu kommer första delen av fisheye-rullen!

Det var en regnig vårdag när min kusin kom på besök och körsbärsblommorna just slagit ut. Jag panikfotade trots det dåliga ljuset, livrädd (nåja, nästan) för att inte hinna fota innan de regnat bort.


Hej kusin!

Nu har vi planerat, filmat och klippt tre dagar i sträck, men jag gissar att det kommer krävas tre dagar till innan vi är klara med filmen.
I morgon är förresten bilderna från fisheye-kameran framkallade, så jag ska gå och hämta ut dem. Ni ska såklart få se dem!

När jag får lugn och ro (kanske måndag) ska jag visa er vad jag sysslat med den senaste veckan; alltså suttit med Fanny vid Skansen Kronan, åkt tåg med Sara till Ebbas sommarstuga och varit där några dagar, och kanske lite behind the scenes från min och Andréas filminspelning. Att spela in en film är nog den mest genialiska idé vi någonsin fått, och jag hoppas den blir bra. Ni får såklart se när den är färdig!
Sålänge bjuder jag bara på denhär gamla analoga bilden på Andréa, från en tid när hon hade långt hår och det mesta var ganska annorlunda. Hej sålänge!

Den röda kjolen köpte jag i en second hand-affär i East end, och Audrey-gummistövlarna(!!) i en skoaffär i Covent garden-trakterna som luktade tuggummi:

När vi var i Oxford gick jag in i affären där den riktiga Alice brukade köpa karameller. Jag köpte ett bokmärke, en penna, Mad Hatter-te, en kaninbrosch och Alices favoritkarameller:

Ett skärp av sammet i Covent garden:

En fantastisk väska på Urban outfitters:

På Portobello market köpte jag ett tidningsomslag från 20-talet som jag ska rama in och ha som tavla:

En perfekt röd t-shirt vilket jag letat efter i..jättelänge! Och en kjol, från American apparel:

Och 60-talsklänningen från en vintageaffär i East end ♥:

Jag köpte några onödiga men oemotståndligt söta småsaker i en japansk affär i Covent garden. Som dessa överrasknings-askar med frukostnyckelringar och miniatyrbakelser:

Och en töntigt söt tygkasse och ett skrivhäfte:

(+ några presenter till Sara och Ebba)
Och så köpte jag ju macarons också!

Jag älskar British museum så mycket att det får ett alldeles eget inlägg med bilder på alla fina mönster, morbida skulpturer och människorester, bedårande miniatyrer och knäppa målningar. Mest tycker jag om de egyptiska sakerna.
Klicka på bilderna för att få dem större!

Idag träffade jag Sara och Ebba! Vi packade picknickkorg och tog färjan till Vrångö.

Jag hade med mig lite presenter till dem som jag hade köpt i London.

Bruna tjejen.


Och jag fick en miniliten bukett av dem!

Jag hade med mig italiensk potatissallad, och Ebba hade med sig en FANTASTISK morotskaka!

Jag nöjde mig med att doppa fötterna medans Sara och Ebba lekte Baywatch. Jag antar att jag inte får ladda upp de bilderna!

Några timmar senare tog vi färjan hem. Vi satt uppe på däck där det blåste så satans mycket!

Så det kändes passande att sjunga Fångad av en stormvind. Titta så inlevelsefulla vi är!



(Det kommer lite mer Londonbilder, imorn eller så..)
Hejdå!

Jag känner att jag behöver kompensera för den surmulna bilden på mig i förra inlägget, och istället visa upp mig när jag är på mitt allra muntraste veva-runt-ett-sugrör-i-munnen-humör!

Jag satt nämligen i godan ro i soffan när jag upptäckte hur omöjligt svårt det var att dricka med sugrör när man har öppen mun!
Idag är en såndär dag när man vaknar vid lunch och är ensam hemma, och istället för att sitta i pyjamas framför tv:n resten av dagen (som 90% av alla mina andra ensam hemma-dagar) så sätter man på en knastrig vinyl som man dansar och mimar till medans man klär på sig. Sen sitter man skräddare med bara ben, dricker läskeblask med sugrör och skriver i ett block med en gammal världskarta på omslaget.
När mor kommer hem från jobbet ska vi åka in till stan, för jag ska köpa en picknickkorg med rutigt innertyg inför imorgon, och sen ska jag göra en potatissallad och kanske tzatziki.
Det var nog flera år sedan jag sist postade två inlägg på samma dag, men idag var jag bara tvungen för jag kände mig så trevlig för ovanlighetens skull!

Jag fattar inte hur jag kan se så fruktansvärt jävla MISSNÖJD ut på den här bilden, för jag minns mycket väl hur det nästan gjorde ont i käkarna för att jag log så mycket för att jag skulle se någorlunda glad ut när bilden togs.
Nåväl, dag fyra hittade jag ett Ladurée så jag passade på att köpa några macarons. På bilden har lakritsmacaronen redan försvunnit.

Dag fem inleddes med fortsatt snaskande på macarons i Russel square innan jag gick på ett fantastiskt litet museum. Det var sir John Soanes hem som bevarats precis som det såg ut på tiden det begav sig (1700-/1800-talet). Han var arkitekt, fast jag tänker på honom främst som en manisk prylsamlare. Hans hem var fullt av hundratals antika skulpturer och lejontassar av sten och papperssilhuetter och tavlor och dolda väggar med ännu mer tavlor.
Sen åt vi lunch i St James's (det stavas faktiskt så, det är inte jag som har dålig grammatik!) park bland de halvtama ekorrarna.

England hade nån viktig match i VM, så under några timmar fanns det praktiskt taget inga engelsmän på gatorna. Alla stod fastklistrade vid tv-apparaterna inne på pubarna, förutom de som jobbade, för de satt fastklistrade vid tv-apparaterna på kontoren. Efteråt kunde man se lyckliga rödvitklädda män på Trafalgar square, så man fick anta att de vann.

När man åkte tåg genom förorterna hängde det engelska flaggor i nästan varenda hyreshus. Jag låter denhär svajiga tågbilden illustrera det:

Sjätte dagen åt jag frukost bredvid ett piano utanför st Paul-katedralen. 528 trappsteg och 85 meter över marken senare var jag på toppen av byggnaden; quite a view!
Turistandet fortsatte med en tur på Towern och en promenad i South bank. Kvällen avslutades på ett franskt, urgammalt litet kafé där man fick peka på vilken bakelse man ville ha. I taket hängde julpynt och tantlampor och väggarna var rosa. På uteserveringen längs den myllriga Soho-gatan stod små bord med rutiga dukar och glas med handplockade blommor. När man hade slagit sig ned kom de ut med en bakelse, servett, tesked och gaffel och en hel liten teservis med kannor och olika tillbehör, istället för en enkel tekopp! Så ska det vara! Maison Bertaux hette det, gå dit om ni är i krokarna.


Hästen fick såklart även följa med på denna resa!



Sjunde dagen gjorde vi en utflykt till Bath. Pittoreskt!



Dag åtta var den stora shoppingdagen. Ja jävlar i min låda. Jag såg ut som nån känd, som går runt med så obekvämt många kassar att de tar upp hela trottoaren. Ni ska veta att det är väldigt olikt mig!
Efter att ha gått tillbaka till hotellet för att lämna kassarna åkte jag till Notting hill med min mor. Vi gick på marknaden på Portobello road, och suktade efter ett pastellfärgat hus med klängväxter, en gård mindre än en säng och en tillhörande italiensk vespa.

(Fula mobilbilder, förlåt!!!)

Hästen fick träffa en något större häst utanför Hyde park på kvällen. Vi tjuvlyssnade på Stevie Wonder i någon minut, för han spelade där.

Första dagen bekantade vi oss med kvarteren runt hotellet. Bloomsbury, Soho, Covent garden, Picadilly och så vidare. Jag hade inte med mig kameran då, så det bjuds på en mobilbild istället! På kvällen fikade vi på Patisserie Valerie som grundades 1926.

Andra dagen åkte vi till East end för att gå på marknader och titta i vintageaffärer. (Jag hittade en underbart söt 60-talsklänning som ni ska få se senare!) Man var tvungen att gå en bit för att komma till de mysiga kvarteren; gatorna närmast tunnelbanan var fulla av folk som satt på marken och sålde använda schampoflaskor och fjärrkontroller. Sunday Up Market var helt klart bäst, där fanns nästan allt.
Vi åt lunch på en fantastisk matmarknad vid Brick lane där man fick beslutsångest när man såg allt gott.




Dag tre gjorde vi en utflykt till Oxford och tittade på universiteten. På ett av universiteten, Christchurch college, jobbade författaren till Alice i Underlandet. Han baserade karaktären Alice på rektorns dotter. På samma universitet fanns Harry Potter-matsalen!
På Magdalen college, vilket var det som jag kanske drömmer om allra mest, hade de till och med en rådjurspark!






Dag fyra åt vi frukost på en uteservering på Russel square. Där hade man utsikt över fontänen där skoluniformsklädda barn lekte, och en Hare Krishna-grupp som gick runt och sjöng sin enformiga men ändock dansanta sång.
På kvällen såg vi Phantom of the Opera på Her Majestys theatre. Jesus vad bra.

Jag kom hem från London igår, efter att ha varit där i nio dagar. Det är därför ni inte har hört från mig på ett tag! London var alldeles, alldeles underbart, men bortsett från en väldigt stor packning att packa upp och 157 olästa blogginlägg så är det väldigt skönt att vara hemma igen. När jag har packat upp allt ska jag visa er bilder från resan, och sen kommer ett eget inlägg med allt jag köpte! (♥♥♥, känner mig som ett barn på julafton!)
Innan jag åkte till London så var Vera i Göteborg, för vi skulle se The Specials. Det var verkligen en av de allra allra bästa konserterna jag någonsin varit på, vi stod längst fram i mitten och allt var så mycket bättre än jag någonsin hade vågat hoppas på. Jag trodde inte ens att jag någonsin skulle få se dem live. Dagen efter var vi på stan tills det att Vera skulle åka hem till Stockholm igen, och jag började packa inför London.
Hej sålänge!