Dödsmarcherade i skolan idag. En mil. En jävla mil! Varför utsätter man folk för sånt, egentligen? Under varje steg jag tog övervägde jag att slänga mig på marken, skrika "AAH, JAG DÖR!!" och rycka lite sådär epileptiskt med ben och armar. Fast vem skulle bry sig om jag gjorde det? Lärarna skulle bara sagt att nej nu raskar vi på, utan att ta dödsryckningarna ens det minsta seriöst.
Ja, det var allt en miserabel vandring vi tog oss an genom Skatås.

När milen var gådd och maten slut och vattenflaskan likaså, så skulle vi vara där ute i tre timmar till. Tanken var säkert att man skulle spela fotboll, eller något annat sadistiskt, och jag övervägde ännu en gång epilepsiryckningarna. Rätt som det var (fast inte riktigt, en timme tog det allt) lyste ett oranget sken upp grusplanen. Ett moln av rök, som minsann inte kom från korvgrillningen, steg upp ur skogen. Det var brand. Skogsbrand närmare bestämt!
Trots att det egentligen är ganska ledsamt med skogsbrand, så kunde jag inte riktigt hålla mig från skratt ändå. Jag kunde ju helt ärligt inte haft mer tur än så, att få slippa dödsfotboll och dödsbrännboll! Halleluja! Det hela firades med att eleverna fick gå hem efter att ha prickats av på klasslistorna. Köpte mig en glass.

Låg kvar i sängen ett bra tag och lyssnade på regnet mot rutan. Man kan verkligen inte få en vecka fri från regn om man bor i Göteborg. Fast det är väl bra, kanske, så att träden och växterna kan sätta igång med att grönska lite. Något enstaka knoppbeklätt träd har man åtminstone sett hittills.

Ibland får jag kreativitetsknäppar i huvudet. Får bara plötslig lust att virka, pärlplatta, sy, måla, göra halsband, fota, skriva, brodera, allt man kan tänka sig. Det är ju fint av mig att tro att jag kommer göra slag i saken och sätta igång alla dessa projekt någon gång. Dessvärre, så är det sällsynt att jag har kreativitet, tid, pengar, vilja och material samtidigt. Resultatet är såklart att jag aldrig gör något. Jag målar aldrig på dendär t-shirten eller tygkassen, jag gör aldrig den där pärlplatte-tavlan, jag bakar aldrig de där cupcakesen, jag tar aldrig det där fotot och jag syr aldrig den där klänningen. Vilket får mig att vilja spy på de som hinner göra allt hela tiden. Hur i hela fridens namn ska jag kunna göra allt jag vill om jag bara är snål och trött?!

Spring i benen hela dagen! Sara och jag skulle på en Hästpojken-spelning på Härlandafängelset (som jag varit på dagen innan för en intervju med en stuntman. jag = kickar ass!), och tog beslutet att köa. Vi kilade in på Hemköp först för att köpa proviant, dvs Hemköps egna multivitaminjos och en påse vinterkatten, men inget av dem fanns i sortimentet. Istället velade vi runt bland spanska jordgubbar och kinesiska äpplen, men miljömedvetenheten skavde på våra samveten. Slutligen bestämde vi oss för ett ekologiskt tetrapack apelsinjos, och att uppta vinterkatten-jakten i någon annan affär. Sagt och gjort, vi rännde över hela stan, men inga vinterkatten fanns att hitta! Så vi fick nöja oss med bilar och salta katten.

Nåväl, drygt två och en halv timme i förväg befann vi oss utanför lokalen där konserten skulle ta plats. Lyckligt lottade som vi var fick vi sitta i solen och lyssna till en repetition och ett soundcheck, och efter ett tag kom några fler hästflickor och anslöt till köandet. Jag och Sara (sarlistaven) var dock FÖRST!
Under köandets tid började små tvångstankar växa upp, som att jag skulle sträcka ut handen och skricka "JACUZZI" med cockneydialekt till de bilar som åkte förbi [JACKU-ZEYH].
En kvart innan tiden för insläppet kom två rysligt nonchalanta snobbar och ställde sig först i kön. Vi reagerade inte riktigt på det, då det under hela dagen kommit och gått ungdomar som jobbat med spelningen. När de däremot började fippla med biljetter förstod vi att de helt enkelt tänkt sig att glida in på en räkmacka på konserten.

-Hörrni, vi har faktiskt köat här i två å'n halv timme!
-Jaha..
-Ja, och det är jävligt oschysst att bara gå före då
-Ja, det är det (snobb #1 flinar ett sjusatans översittar-flin)
-Så vad tänker ni göra åt det?
-Asså, det spelar väl ingen roll för oss att vara först. Ni kan gå före om ni vill.
-Och alla andra som köat nästan lika länge som oss?
-Jamen jag vet väl inte vilka som var här då. Var ska vi ställa oss?
-Hur tänkte ni egentligen, när ni bara gick före sådär?
-Jamen vi kunde väl inte veta att det var en kö. Alla satt ju bara ner.
-Tror du man står upp i närmre tre timmar när man kan sitta ner?

Osv. Förpestade situationen rätt så rejält. Sara och jag fick dock respons och vänliga ord från de två tjejer som stod bakom oss i kön.
Rätt som det var blev det insläpp, och vi blev först in. Ställde oss vid scenen, längst fram i mitten, direkt och de två tjejerna slöt upp bredvid på vår högra sida. I väntan på att fler människor skulle fylla lokalen så att konserten kunde dra igång stod vi och pratade om allt mellan finländska och morfädrar.

I sinom tid började spelningen, och fy fa-an vad bra det var! Orden "och om du nånsin hittar mig, lyft mig från min dvala" sjöngs av Martin där på scenen samtidigt som han fäste blicken i mina ögon och jag bara kände hur orden var riktade rätt till mig, handlade precis om mig, och det högg till i kroppen.

När spelningen var över gick vi mot bordet där det såldes bandtröjor och skivor, och plötsligt kom Martin, så Sara och våra två nyfunna vänner slängde fram sina biljetter som fick bli signerade. Jag placerade min fina fina Hästpojken-tygkasse på bordet och fick mig en signering själv. Han frågade vad jag hette. Han visste att jag hade stått där vid scenen och glömt allt annat i hela världen och skrev "till Emelie" med versaler på kassen. Underbar känsla.
 Sarlistaven & de två trevliga hästflickorna
 Hästpojken
 Väskan
 Och om man bara vill få sig ett gott skratt

I söndags träffade jag fina fina Sar(list)a(ven) och fina fina Ebba. Sist alla tre sågs så snöade det utav bara helvete, vi kostade till och med på oss ett snöbollskrig, och helt plötsligt sitter vi i Trädgårdsföreningen och har smygpicknick. Ganska läskigt, fast fasligt trevligt och mysigt ändå. Jag, som alla andra, längtar ju något så otroligt till den riktiga sommaren.
Såhår i efterhand kan jag inte riktigt komma på om vi gjorde något av specifikt läsvärde, som är intressant för någon annan än oss tre, men otroligt häftiga var vi i alla fall. Spelade in superfräsiga Terminator-filmer, kan man säga.

Sov tre timmar natten till i måndags. Det är väg att gå.

- Men allt som Sara gör är äckligt!
- Jag gjorde DIG!

Är hemma från Barcelona igen. Fotograferade och gjorde dagboksliknande anteckningar under hela resan, men det vete gudarna om jag orkar med att klippa ihop alla panoramabilder och anteckningar till ett blogginlägg inom den närmaste tiden. Jag blev nämligen sjuk under resan till på köpet, så det senaste dygnet har jag bara suttit och tyckt synd om mig själv. Hela vänstra ansiktshalvan är helt handikappad. Det rinner ur både öga och nässborre, och så bidrog flygturen självklart med ett rejält lock för öronen. Hela tiden lät det som att jag höll för öronen och pratade i en syltburk, och varken gäspande, tuggande eller gapande gjorde bot på det hela. Helt bedrövligt. Jag har verkligen lust att åka in till stan och uppnå materiell lycka, trots att jag panikshoppade i Barcelona.
Och på tv:n sades det att fötterna pekar dit kroppen vill. Jag upptäckte samtidigt att tårna sökte sig rätt ner i marken.

Nu flyr jag vardagen och åker till Barcelona. Hejdå!

Jag älskar spårvagnar. När jag är på en så känner jag ett lugn sänka sig över kroppen. Jag kan åka från ändhållplats till ändhållplats, se ut genom fönstret, se på människorna. Det lyckas alltid finnas så intressanta personer på spårvagnarna. Igår, till exempel, såg jag en kvinna som åt ruttna grönsaker och frukter. Det var lite märkligt och förvirrande, för hon såg inte direkt ut att ha så ont om pengar att hon skulle behöva äta alldeles för gammal mat. Där satt hon, ihopkurad på en spårvagn, och åt brunmosiga tomater så det sprätte på fönstrena.
Jag hatar de nya spårvagnarna. De är inte ett dugg charmiga, de bara låter och rycker och människorna är spända, men det värsta är ändå att de inte har sånadär stopp-snören. Såna man drar i för att föraren ska veta att man ska av vid nästa hållplats. Mycket charmigare och hemtrevligare än alla dessa stopp-knappar. Jag förstår inte!

Idag har jag ägnat några dyrbara minuter åt att sy fast tygmärken på koftor och jackor & att se tuff ut. Lite Blues Brothers, sådär.

Har väl egentligen inte direkt några superintressanta grejer att skriva om. Vad jag däremot har är ett par bilder som väntar på att bli publicerade. Först ut är en skitfestlig bild på baksidan av en Karlssons Klister-förpackning som jag fick av Sarlistaven!

Ett par visdomens ord, skrivna utan ett enda skrivtecken i stil med "," eller ".".
Sen tänkte jag också lägga in lite bilder från när vi (=jag och Sarlistaven) hade afternoon tea med hembakade cupcakes och te ur fina glas, men det får bli senare.

Min lille far brukar stolt spatsera med historiska händelser som skett på hans födelsedag. Att Gustav III blev skjuten, och att Selma Lagerlöf dog den 16 mars är grejer han drar upp så fort tillfälle finns. Dessa händelser skedde oimponerande långt innan hans ens föddes, så det är med största stolthet jag redovisar dessa födelsedagspresenter som jag fått under min livstid. Självklart består de av den sanna glädjen - skadeglädjen!

Natten till den tredje april, 2005:
Påven Johannes Paulus II, som alltid varit skröplig som en 93485794åring, dör äntligen! Det är verkligen extremt galghumoristisk skadeglädje, men det kan inte hjälpas. Det var ju på tiden!

Tredje april 2008:
Tokio Hotels spelning i Sverige är inställd, på grund av att Bill Kaulitz fått en cysta på stämbanden! DET ÄR JU HELT OTROLIGT! JAG HAR ALDRIG VARIT MER SKADEGLAD! JAG KAN SITTA HEMMA OCH UTSÖNDRA ETT SKRATT LIKT EN ROSTIG KEDJESÅG I RESTEN AV MITT LIV!

Och på vägen hem från skolan såg jag en byggarbetare som slog sig på tummen. Det var lite gulligt.

Något märkligt skedde igår. Istället för att blänga hatiskt på en väl utvald lärare (det brukar faktiskt ske på ironisk väg. läraren i fråga har en såndär festligt sarkastisk humor, som jag enkelt kan identifiera mig med) så sa jag faktiskt "Hejhej", och istället för att räcka ett vänlighetens långfinger till Kasper när jag såg honom, så sa jag faktiskt "Hejsan". Jag måste varit så koncentrerad på något annat så att jag rent ut sagt glömde vara en surkärring.

"Och idag fick jag reda på att jag blivit gravid, fast båda dog vi en stund av en överdos heroin jag tagit. Bebisen förblev död men mig fick de liv i igen. Såklart. Det är ju första april", skulle jag kunnat skriva om jag vore så tråkig.
Vad torra de blivit på tv-nyheterna och i GP. Inget aprilskämt i stil med att man ska trä en nylonstrumpa över den svartvita tv:n för att se programmen i färg. Vad har hänt?! Får man inte köra practical jokes nu för tiden?!

---

Är man sadist så finns det två yrken man bör rikta in sig på. Det första är idrottslärare, och det är väl ganska givet. Tandläkare är det andra alternativet. Även det är ganska givet, men jag tycker ändå att det förtjänar att vidarediskuteras efter dagens upplevelse:

"Tandhygienen är väl inte den bästa, va? Du måste verkligen bli bättre på att borsta tänderna".
Den talande tandläkaren har inte ens kollat i munnen på mig, och ändå har hon tydligen en klar uppfattning om att mina tänder är fularen än Shane McGowan's (och därmed nämns han för femte gången utan att någonting egentligen handlar om honom).
Jag ska precis svara "nej, det tycker jag nog inte" men avbryts av ett "Mamma kanske kan köpa tandtråd? Ja-a, det fixar mamma", som om jag vore helt dum i huvudet.
En vätska som färgar de skitiga delarna av tänderna serveras. Jag tar en klunk, skummar runt i munnen, spottar ut och visar mina skinande vita tänder som inte visar ett ynka litet spår av dålig kvalitet. Tandläkaren grimaserar snopet. Hon kan ta sig i röven. Jag är inte Shane McGowan.