Julafton
Jag fixade micron.
Det gjorde inte du.
Och du är dålig på att erkänna det.
Sådär ja, det mesta av bitterheten har försvunnit nu. Den härstammar från, som ni förstått, den märkliga släkt jag har samt lite allmän tonårs-surhet. Jag kan ju förvisso tillägga att jag endast fick ett god jul-sms, och valde därför att inte skicka ett enda till någon för att undvika att glömma någon, som så många verkarde gjort med mig. Sms:et var från Lina. Hon är en trevlig själ hon, och jag ångrar lite att jag inte svarade.
Nåväl, ni spritter i iver över att få höra vad jag fick i julklapp av den lille släkten, så jag bjuder på en lista.
- Johanna Öst-tavla, fasligt fin må jag säga!
- Emily the Strange-tidning
- Emily the Strange-blus, åhhh! Fasligt fin!
- Bandtröjor: The Cure och The Smiths!
- Emily the Strange-pyjamas
- Mitt liv som död dvd-box, se den!
- Moulin Rouge
- Min granne Totoro
- Pärlplatte-set + program till datorn så jag kan göra pärlplattemönster av foton!
- Fördjupade studier i katastrof-fysik (bok)
- Anne of green gables (bok)
- Emily the Strange (bok 4)
- Pengar
- Skivor:
Bob Hund
The Cure x2
The Clash x2
Francoise Hardy
Kate Bush x2
Siouxsie and the Banshees x2
Det var det! Goders julers.
Nu är det jul, här i vårt hus, julen är kommen hoppfarallala osv
Jag vaknade upp hos mormor och morfar, och kände att det lika gärna kunde varit mitt i sommaren. Ingen julkänsla alls. Granen var klädd sen dagen innan, men jag är bara arg på den i år. Som jag skrev igår så reflekterar jag så himla mycket nu för tiden. Var lite eld och lågor, på det arga sättet, åtminstone inombords.
Granen är alltid organiserad på det här sättet: mormor köper största bästa dyraste granen, ska alltid vara störst och bäst och dyrast. Herren i huset, morfar, sätter i ljusslingan för det är karlakarlens jobb. För tekniskt för kvinnofolk. Barnen får klä granen, i detta fall är det äldsta barnet 30+. Sen ska i:et prickas, stjärnan ska vara i topp. Det är karlakarlens jobb. För tekniskt för kvinnofolk.
Varför är det så?! Där hemma fixade jag allt, det krävs ingen ingengör för att sätta en ljusslinga i granen, inte heller för att sätta i kontakten. Jag satte till och med på stjärnan. Varför ska jag behöva skriva "till och med"?! Det är väl inget att till-och-med:a om?! Jag är så trött på det här!
Sen kom resterande släktingar till det lilla julfirandet. Åt julbord. Lite utav kvinnofolket (de som hade åldern inne, det vill säga inte jag) tog sig an starkölen som morfar tagit fram. "Ja, det är starköl. Du vet väl att det är starköl?" sa han varje gång något kvinnofolk tog sig en slurk.
Hej morfar! Varför sa du inte "Jadu lilla gumman, det är bäst att jag sätter i ljusslingan och dricker starkölen. Det är karlakarlarnas jobb, det!"?
Vid fikat sa morfar den lille att jag väl kunde hämta hans kamera och ta några kort? Javisst, fotografen skuttar iväg, hämtar elektroniken hon kan sköta så mycket bättre än karlakarlen.
"Och ta riktiga bilder den här gången".
Även det var säkert karlakarlens jobb.
Ursäkta morfar, men vem är esteten av oss två?
Ursäkta Sverige, var det inte du som var världens mest jämställda land?
Julefröjd
Torsdagen förgylldes med skolavslutning! Som vanligt höll prästen ett sjusatans tal med sådan kraft att alla som inte reflekterar somnar. Jag är en sån där reflekterare, som måste lyssna och skaffa en åsikt. I år handlade talet om vad julen och gud egentligen är, och han använde en tiokrona för att beskriva vad gud tydligen var.
"Det första man tänker på när man ser tiokronan, är att det ska stå 10 på den så att det inte är en förgylld femtioöring."
Nej?
"Och vad värdet ligger i hos kronan, det är.."
Det är att någon vill ha den
"..att det är en kung på baksidan! Och kungens namn!"
Efter ett sådant tal är det svårt att inte vara en reflekterare. När det hela var slut susade jag och några andra iväg till en pizzeria, helt traditionsenligt. Och när även det var slut susade jag iväg till staden för att träffa Sara. Vi införskaffade pepparkaksdeg och kristyr inför kvällens pepparkakshus-bak.
Kvällen kom och vi tog fram Chalmeristerna inom oss, vilket innebär att vi satte igång med att kavla ut väggar och tak på intelligentaste vis. När os-stanken riktigt fått tränga in i lägenhetsväggarna satte vi igång med dekoreringen innan vi sött somnade in. Fast inte riktigt. Först bytte vi julklappar med varandra. Sara fick en liten plåtburk med enhörnings-plåster samt en elegant liten spegel + ett tuggummipaket som berättade om hur bortskämd hon var. Själv fick jag ett elegant stort ljus i en glasburk med en Jesus som såg minst sagt homosexuell ut, samt ett tuggummipaket med Nattvarden-tavlan på. Fina grejer!
På fredagen var det dags att sätta ihop det lille pepparkakshuset, vilket gick ganska fint, förutom det faktum att jag brände mig och att taket var för litet. Dessutom tjöt vi glatt till när vi kom på att det i dag var dan före dan före dopparedan! Det är ju bästa dagen på året, just för att man får gå runt och säga "danföredanföredopparedan" hur mycket man vill!
Lördagen bad på morgon-lycklighet och började med att jag fick svar på mitt livs största fråga, som jag grämt mig över i åratal. Kissar fåglar? (För visst har ni aldrig sett en kissande fågel?) Detta var tätt följt av att brevinkastet skramlade till, ett brev från Sara Davin! Lyckligt slet jag upp brevet innan jag begav mig till tåget. Väl där kom jag på att det var idag som var dan före dan före dopparedan. En sådan tur, då fick jag sprida budskapet ännu en dag!
Pepparkakshuset
Onsdagen den 19 december
Om tjuvlyssnat hette tjuvläst och var intellektuellt skulle åsikten ovan postas där direkt.
För övrigt har jag precis börjat planera julklapparna! Fem dagar har jag på mig. Effektivare människa än mig får man leta efter!
Lördagen den 15 december
Det var egentligen tänkt att jag skulle träffa människor från Stockholm idag. Emily och Olle, och folk från det goa götet. Dessvärre blev jag drabbad av en smärre sjukdom, halsont + förskräcklig huvudvärk (jag tror jag har migrän, faktiskt) samt lite feber. Dagen gick åt till att dricka thé/the/te (stavningen beror på hur intellektuell man vill verka) som jag äntligen lärt mig uppskatta! Jag har gått igenom hela mitt liv -som förvisso inte varit så långt än- utan att gilla det, helt konstigt!
Annan underhållning har varit att spela kort samt backgammon med fadern min, jag fick bara sån lust att spela brädspel och allt möjligt, samt att se på Delikatessen. Fruktansvärt bra film, för övrigt, se den! Det är samma snubbe som gjort Amelie, vilket bör locka de flesta.
Adjöken!
Fredagen den 14 december
Ni vet den där rap-låten jag skrev om, den som jag nästan grät av. (Groteskt, va?) De spelade den igen på barnkanalen!
Torsdagen den 13 december
Nu tejpar far min ihop fjärrkontrollen. Som ni vet faller äpplet inte långt ifrån trädet, i detta fall är det något han ärvt av farfar. Farfar tror att allt går att laga med tejp. Ficklampor, stolar, förstoringsglas, till och med byxor och sockor.
Visst, fjärrkontrollen har gått familjen på nerverna med sitt glappande i batteriluckan. Man lägger kontrollen på bordet, luckan lossnar. Man tar upp den från bordet, luckan lossnar. Man trycker lite för hårt på någon knapp, luckan lossnar. Ni förstår fortsättningen.
Javisst har fjärrkontrollen gått familjen på nerverna! Men förtjänar det verkligen farfars-tejp-ödet? Och faktum är att jag kommer sakna den glappande luckan mot handflatan, sakna det klickande ljudet som kommer när den lämnar fjärrkontrollen.
Det spritter i fingrarna.
Vill dra bort tejpen nu!
GRANNKÄRLEK
Ni vet att jag älskar mina grannar! Den här
bilden föreställer en av dom iklädd en vit
handduk. Hon klipper tånaglarna på sin sa-
mbo/man. Charmigt par, det där. Jag är
mest tveksam över huruvida jag får ladda
upp en sån här bild eller inte, men den är
såpass suddig att det räknas som, enligt
mig, censur.
En vacker dag ska jag våga ta kort på
Hadbi B's brevinkast, en vacker dag då jag
samlat tillräckligt med mod. (Jag tänker
mig nämligen att han kommer ut från sin
ytterdörr just då jag tar kortet, eftersom jag
aldrig tidigare sett honom i trapphuset,
vilket måste betyda att han bara är ute ur
dörren konstiga tider. Konstiga tider=såna
tider man tar kort för att inte bli upptäckt.)
Onsdagen den 12 december
"Här har du tillräckligt med brittisk accent för ett helt år"
The Streets - Dry your eyes
Och så kommer jag plötsligt ihåg att jag ju hört det här förut! När jag var mycket yngre, kanske åtta år bara. Jag minns att jag låg i soffan och glodde när jag plötsligt såg musikvideon, och blev genast glad. Mor min frågade att "vad är det här för musik då?" och tillade att hon äääälskade fulsnygga musikbritter. Och ni vet, äpplet faller inte långt från trädet!
Skräckslagen. Det är Lucia imorrn.
Förstår ni hur fort allt går?!
Tisdagen den 11 december
Ni får ta och tipsa om låtar eller skivor man blir glad av. Riktigt glad! (Obs! Obs! Sångarens brittiska accent måste bryta igenom decemberisen!) Se det som en handling för välgörande ändamål, inte bara för att rädda livet på mig utan även alla andra som är trötta på den här kalla skiten.
Den här låten är önskad av mig. (om ni tipsar om tillräckligt bra låtar så lägger jag upp dem med)
Exorcisten och panflöjt
Hadbi B såklart!
Först hörde jag nån vanlig indisk musik som förde tankarna till Bollywood-filmer. Låten där efter däremot, den var over the top! Den inleddes med ett plinkande identiskt med det som är i Exorcisten, det trappas upp, det blir pampigare, det blir panflöjt och dragspel! Förstår ni?! Inte nog med att jag ligger och Twin Peaks-skrattar, jag ligger dessutom och skrattar åt min ack så underbara granne.
Det är härligt att bo i ett hus som ser ut som en banan.
TWIN PEAKS
Nu har jag sett allt som finns att se av Twin Peaks.
De sista 15 minuterna satt jag på nålar. Jag fick ont i käkarna av hur jag satt och log, småskrattade.
Jag kommer fortsätta gå runt och småskratta i minst tio dagar, jag kommer däremot inte kunna borsta tänderna på tio dagar (om inte aldrig mer i hela mitt liv).
Det var det bästa jag sett, samtidigt som jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Skratta åt hur sjuk hela serien är, eller gråta över hur sjuk hela serien är.
Eller över att my dear agent Cooper..nej, jag borde inte skriva mer om det nu. Jag skulle ju faktiskt hålla mig ifrån att skriva spoilers för de som inte sett Twin peaks än!
Jag hade tänkt lägga upp scenerna från när Coop är i the Black lodge (från youtube), men de fanns bara på spanska. Istället bjuder jag er på en annan scen som gör mig så glad att jag tror det är sommar i hjärtat;
Jag sitter fortfarande och ler så jag får ont i käkarna. Det konstiga är att jag inte har någon direkt anledning att skratta åt det hela, med tanke på hur serien slutade. Det är inte alls något att skratta åt egentligen.
Men jag gör det.
Twin Peaks gör mig glad.
Laura Palmer kan ta sig i brasan.
I'll see you again in 25 years. Meanwhile..
TWIN PEAKS
Det här är det absolut sista jag skriver i världshistorien som ovetande om hur Twin Peaks slutar. Det är ett avsnitt kvar. Ett! Det är 45 minuter kvar, sen kommer inget mer. Någonsin. Det finns 45 minuter underbarhet kvar, 45 minuter special agent Cooper kvar att älska, 45 minuter kvar av den bästa tvserien genom tiderna.
Jag är paralyserad.
Snart är det slut.
Nästa gång jag skriver i bloggen, då har jag sett allt.
(ska försöka att inte skriva några spoilers för de som inte sett Twin Peaks än)
Barnslighet
NEEEEJ!
Det värsta tänkbara har hänt. Jag har mognat mentalt. Jag kan inte längre säga bajs, ha 10 hårspännen samtidigt eller skriva "^^". Jag kan inte längre bära färgen rosa eller köpa något med Hello Kitty. Jag är så o-pop man kan bli, och kan absolut inte SKRiVA SÅHÄR längre. Jag kan inte lyssna på Alice in Videoland eller Broder Daniel. Jag kan inte ta 1000 bilder och lägga upp varje dag, jag kan inte göra kryssa-i-och-se-hur-emo/fjortis-du-är-test.
Jag kan bara vara kvalitets-barnslig (typ se på barnprogram jag blir nostalgisk av), vad det nu kan vara bra för.
Vet ni vad som står högt upp på önskelistan?
Ett fönster att sitta i, och läsa böcker och dricka thé!
Nu är jag redo, nu får ni skjuta mig!
Mitt sista hopp är barnkanalen. Snälla, hjälp mig nu, innan mitt liv går till spillo. 
Ett gammalt halvår
Mardröm
Jag står vid min ytterdörr och tittar ut genom kikhålet. Av en fullkomligt förståelig anledning har jag planerat att ta kort på Hadbi B:s brevinkast (vilket jag ska göra en vacker dag då jag samlat tillräckligt med mod). Jag försäkrar mig om att ingen står i trappuppgången och öppnar försiktigt dörren. Det första min blick möter är en storvuxen karl i medelåldern, som jag inte sett genom kikhålet. Jag är säker på att han rent ut av hade ett par barnafötter mellan tänderna som fastnat där när han använt en stackars pojkes ben som tandpetare.
Hur som helst blir jag plötsligt säker på att den som står utanför dörren är just Hadbi B, och jag kunde såklart inte haft någon sämre timing än så. När jag tyst försöker gå in i lägenheten igen och stänga dörren efter mig, vänder sig den barnätande Hadbi B om och stirrar rätt på mig. Han går närmare och grimaserar, gör en otroligt läskig och förbannad min innan han höjer handen och
där vaknar jag.
Hadbi B psykar mig till och med när jag sover.
FÖRSTA ADVENT, söndagen den 2 december
Hela svea rike ligger i soffan, jämrar sig över magont och "varför åt jag så mycket lussebulls-deg?".
Det är dags för årets förnedring. Lussebulls-snurrnigen. Jag är åtta gånger så långsam som far min, och det brukar sluta med att jag slänger in de mjöliga små snurrorna i käften i stället. Fortsättnigsvis blir alla mina lussebullar släta.
Som vanligt börjar penslingen och russin-i-petandet (trots att jag hatar russin i bröd, och det gör alla andra med!) med största omsorg och kärlek, men övergår till ett hastigt slängande med ägg över hela köket. I år var jag dock omsorgsfull med åtminstone halva kullen lussebullar. Rekord! Rekord!
TIMO RÄISÄNEN fredagen den 30 november
(När det tidigare inlägget som tog en halvtimme att skriva raderades så tröstade far min mig med att jämföra mig med Laurence av Arabien. Otroligt tröstande.)
Som ni kanske minns såg jag tidigare ut som Ted Gärdestad i håret, så dagen till ära traskade jag med Sara till barberaren (a.k.a. frisören). Som färdkost för de trettio meterna åt vi något vid namn "Galoppi gott" som förföljde oss hela kvällen.
Nåväl, efter den lilla friseringen som f.ö. blev väldigt lyckad åkte vi in till staden. Jag kunde inte låta bli att gå in på Weekday för att köpa mig ett linne. Vem kan hindra plånboken från att kasta ur sig pengar, när man ser ett linne med en björn med en yxa i en låda med massa lådor på en trehjuling? Ingen! Där var kvällens hundralapp spenderad.
Efter den lille Weekdayvisiten åkte vi till Pusterviksteatern, där Timo-konserten skulle äga rum. Vi började köa flera timmar innan konserten började, och underhöll oss med att sjunga, kasta Galloppi gott-askar fram och tillbaka, och att måla vackra porträtt i min anteckningsbok. Porträtten är avsedda för att hållas för ansiktet när man skäms. Mycket fiffigt.
Som sagt köade vi väldigt länge, vilket resulterade i att vi skulle få världens bästa platser på konserten. Om det inte vore för de trångsynta neanderthalare som tog sig före i kön. Saras sällskap underlättade förfärligheten så ingen dog av hjärtsvikt.
När de började släppa in folk i lokalen sprang vi fram och fick fantastiska platser. Vi tyckte bara att det var väldigt konstigt att stolarna (det var onumrerade sittplatser som gällde) var så långt från scenen. Efter några minuter var det någon som lite osäkert ställde sig framme vid scenen, men jag och Sara skrattade oss hela vägen till banken vid tanken på att hon bara förstörde för sig själv eftersom man inte fick stå. När hon upptäckte det skulle bara de dåliga platserna finnas kvar.
Trodde vi, ja. Efter några minuters väntan visar det sig nämligen att det var tillåtet att stå framme vid scenen. Jag och Sara gnällde som griniga herrar på våra sittplatser, och det var inga fina ord vi yttrade. Det var en halvtimme full av svordomar och könsord på både svenska och finska.
Efter en lång tids väntan och en låt svalde vi gubb-stoltheten och ställde oss i mängden. Så småningom var vi faktiskt näst längst fram i mitten! Jag tror det var gnällandet som lönade sig.
Efter konserten var det signering. Där såldes Timo-trosor, vi jublade i förtjusning av att ha ett par signerade sådana, men snyftade till i bedrövlighet då vi kom på att pengarna saknades. Själv gladde jag mig åt en autograf i min anteckningsbok, och jag bad dessutom om ett litet självporträtt då kameran svek. Vet ni vad jag fick?! Ett mästerverk!
När även signeringen var över sprang vi runt på Järntorget då jag upptäckte att mina nycklar lyste med sin frånvaro. Jag försökte ringa mor min, men mobilen svek så jag sände ett SMS till Petter som även han varit på konserten. Efter lite mobil-lånande och sånt tog vi (jag & Sara) oss äntligen hem och sussade sött på våra dunkuddar.
(För övrigt anser jag att Laurence av Arabien var gay)
Ungefär så som jag Linnet
såg ut förut
Porträttet Timo (och en gitarr som ser ut som
en rymdraket)
PERKELE + flertalet andra svordomar samt könsord
Att få reda på vad som hände är lite på egen risk. Man blir bara deppig av att höra det tror jag. Men mest arg.
Jag vaknade på fel sida i morse, rent utav fel sida jorden kanske.
Hade en fasligt massa fina saker att skriva om gårdagen.
Hårklippning. Konsert. Umgänge.
Humöret var inte lika fint, det krävdes lång energisamling och uppuntring för att vilja skriva ner allt. Två väldigt bra låtar gav lite hjälp på traven och skjuts i rätt riktning.
Jag började skriva så armarna trodde att jag gjorde det på liv och död.
Sen finns det ju en hake med allt det där fina skrivandet.
Datorn.
Internet.
Även dessa två vaknade på fel sida
och raderade ett inlägg som tagit en halvtimme att skriva.
DECEMBER
tror jag ska fira det med lite rött tema på bloggen,
eller bara behålla det svarta.
Vem har sagt att december är rött?
