Jag har tagit mig an Den Stora Utmaningen; att beskriva mitt annars så älskade Göteborg, med sina små söta spårvagnar, med ord fyllda av hat.
"Å", tänker ni nu. "Detta kan inte ha att göra med annat än Göteborgsvarvet!", men ack så fel ni har. Ganska fel i alla fall, för sport har det fortfarande att göra med! Inget försätter mig i sådan panik som sport gör! INGET! Sport - det är det vidrigaste jag vet! Och den värsta sporten av alla, det är fotboll! Inget försätter staden i sådan rullning, extas, trängsel och turism som fotboll gör. INGET! Och självklart, när min lilla far och jag ska ta oss från tåget och till hemmets trygga famn, stöter vi på det monster som fotbollen gjort med min älskade stad. Det var Gothia Cup som var i full gång! Denna helvetes tillställning samlar människor från hela världen att skåda match efter match efter match i en vecka! (Inte nog med det - jag hatar ordet "cup" dessutom! Öronen bokstavligen blöder när jag hör det ordet! Cup! Vad är det för en döv människa som författat ihop det?!)
Tidtabellen berättade att spårvagnen inte skulle komma förrens om 17 minuter, så vi beslutade oss för att gå några hållplatser sålänge. Avenyn kantades av skrikande fotbolls-spelare och -supportrar, och jag sa klart och tydligt till min far att nej det är ju för bedrövligt, och han kunde inte göra annat än att hålla med. Värst av allt var det när de envisades med att skrik-sjunga halva riffet i Seven nation army! (White stripes-låt) VAD har fått dessa sportisar att börja sjunga på den låten?! Och VARFÖR?! Vet de ens vad de sjunger?! Å, jag kvider! Varför, varför, varför? Vad har White stripes gjort för att förtjäna detta, och framför allt; vad har JAG gjort för att förtjäna detta?!
Plågan (okej, hundraprocentig plåga var det faktiskt inte hela tiden - då och då gick det nämligen förbi människor från det ljuva landet England! det skadade verkligen inte att få höra lite londondialekter mitt uppe i allt) slutar inte där, nej, en sådan tur hade jag inte! För när spårvagen kom, vilka klev då på förutom min far och jag? JO, UNGEFÄR HALVA GOTHIA CUP! HAR NI EN ANING OM HUR MÅNGA DET ÄR?! Man fick klaustrofobi av trängseln, feber av värmen (som gjorde att fönsterrutorna immade igen, och då skojar jag inte!) och inre smärtor av all sport som var i luften. Ingen tycktes gå av, utan vagnen fick bara fler och fler passagerare. Folk var högljudda. Jag var bräcklig och skör. Och jag trängdes med mina fullpackade väskor. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig levande ur detta - för dog jag inte av syrebrist så skulle jag säkert göra det av självdestruktiva anledningar!

Men se, jag överlevde! Och detta har vi ingen annan än mig själv att tacka för.

Hej barn!
Nu var det ett tag sedan jag skrev sist, men så är det när man varit ute i de djupa Värmlandsskogarna [värmlanns-skogeran] utan att hitta minsta spår av internätet. Nåväl! En hel massa trevliga och mindre trevliga saker har hänt sedan sist, men för tillfället kommer jag inte på något alls som var särskilt otrevligt, så jag bjuder på en heltrevlig lista över alla de heltrevliga saker som hänt istället!

1. Arvikafestivalen
Ja, där var jag ju, som bekant, och var inte alls glad åt det till en början. Men det slutade rätt så trevligt ändå, trots att jag stod helt ensam på Håkan Hellström. Mina små kusiner bjöd ju på sällskap till bland andra:
Doktor Kosmos (jag gick miste om både Timo Räisänen, Markus Krunegård och Familjen; för jag tänkte som så att jag vill sova och alla har jag ju sett förut / kan se någon annan gång), Slagsmålsklubben (det var inte lagom på något sätt!!), (och så Håkan), Kate Nash (med sällskap av den snygga Karlstad-Linda), The Kooks, Robyn, Kent (de spelade på dag #2, som för övrigt var den tråkigaste. hade ingen särskild konsert att gå på förrens knet började vid 22.30. kusinen Amanda och jag satt mest bara i skuggan vid folkets park-ingången, tittade på våra dammiga skor, åt lite pizza och bedrövades över Hardcore Superstar som hördes från den största scenen, Vintergatan. jag har aldrig hört något så dåligt! och så skrek dom "arvikaaaaaaaaaaaaa" var och varannan minut för att försäkra sig om att de kommit rätt - och att de fortfarande befann sig på rätt ställe!), Cut copy, Alice in Videoland (jag störde mig så grovt på de bandmedlemmarna - de påminde mest bara om ett gäng inhyrda festprissar!), The go! team (och mellan AIV och go! team hann jag höra ett "ho-ho-ho-ho-ho-ho-hockeyfrilla" nere från Vintergatan), Sirqus Alfon, Death cab for cutie och slutligen S.P.O.C.K. Jag kan säga er att det var en speciell känsla man fick av att se ett hav av lyfta händer i sann Star Trek-anda.


Och följande tant-saker gjorde jag under mitt besök hos farmorn och farfarn:
(det tråkigaste som finns är när folk lär sig skitlånga buskis-sketcher utantill och går runt och drar dom för alla hela tiden. var bara tvungen att skriva det.)

2. Virkat en cupcake och en blå nalle:


3. Stickat ett par sockor (fast de är inte klara än):


4. Ätit kakor

5. Klappat katter



Se så gulliga de tycker att de är! Ojojoj! Gud så gulliga! Man blir ju tokig av gulligheten!

Ja gud så gulligt! O, förtjusande charmigt! Gulligull!

6. Tittat på en stenhög som skulle föreställa en fattigstuga. Farmors farmors kusin (eller något i den stilen) hade bott där en gång i tiden. Jag härstammar från en riktig jävla lyx-släkt, alltså! Bara en massa psykopater och utauktionerade barn, hela bunten, och hade de tur så fick de tag på en bit näver att tugga på.
(bilderna jag har därifrån är så underhållande för alla att jag inte lägger upp dom på bloggen)

7. Bläddrat i gamla fotoalbum, vilket är synd att jag inte fick någon bild på. Det visar sig att vissa av mina lyx-släkingar var tokigt stiliga, och jag hoppas på att lite av deras stilighet sätter sig på mig också.

Min farmor var emo som barn:


Nästa gång jag skriver ska ni få höra om varför jag hatar Göteborg, spårvagnar och människor.

På torsdag börjar Arvikafestivalen. Jag är nog den enda som kan säga att jag inge längtar, jag hade inte åkt dit (åtminstone inte det här året) om det inte vore för sakens skull. Mina föräldrar har varit där sedan första året, och jag har följt med dem de senaste åtta åren. Det borde väl kännas kul att säga att jag sett band (och artister) som The Knife, Kraftwek, The Cure och Björk, men det gör det inte (eller jo, lite kanske)! Jag var ju så liten att det knappt spelade någon roll då!
I år ska mina två kusiner Amanda och Johan, aka Kentsyster och Rufs, också följa med. De två ska väl lyckas göra situationen lite roligare.