VÄGEN TILL INTELLIGENS (och några läskiga filmer)
Jag tackar barnprogrammet Från A till Ö (1974) för min intelligens samt mitt stora ordförråd. Hur annars ska man kunna känna till ord som allemansrätt, auktoritär, budget och demokrati? Tack tack!
Något annat svenskt gjort i syfte för att roa barn från 1974 är Dunderklumpen. Kollade på den igår, och jag måste ta och erkänna att det är något utav det läskigaste jag sett. Låg sömnlös i min säng på natten. Skräckslagen.
Kolla på de här scenerna!
INTE FÖR INTE SOM JAG ÄR LIVRÄDD!
Det här, det är läskigare än både Log Lady i Twin Peaks (ja, ni vet, jag har skrivit om det endel förut) och The Shining.
Men. Det finns en film som Dunderklumpen inte slår i läskighet. Den franska animerade filmen Les triplettes de Belleville. Tanterna skrämmer livet ur mig, hunden skrämmer livet ur mig, men värst av allt är den stornäsade cyklisten. Jag har verkligen inte sett något läskigare i hela mitt liv.
Det kan tyckas märkligt att jag finner animerad film långt läskigare än skräckfilm, men det måste väl finnas någon som åtminstone delvis håller med mig trots att det är en väldigt irrationell rädsla?
Vilken film är läskigast - den animerade om cyklande fransmän, eller
den om psykopaten som finner nöje i att yxmörda sin familj?
Något annat svenskt gjort i syfte för att roa barn från 1974 är Dunderklumpen. Kollade på den igår, och jag måste ta och erkänna att det är något utav det läskigaste jag sett. Låg sömnlös i min säng på natten. Skräckslagen.
Kolla på de här scenerna!
INTE FÖR INTE SOM JAG ÄR LIVRÄDD!
Det här, det är läskigare än både Log Lady i Twin Peaks (ja, ni vet, jag har skrivit om det endel förut) och The Shining.
Men. Det finns en film som Dunderklumpen inte slår i läskighet. Den franska animerade filmen Les triplettes de Belleville. Tanterna skrämmer livet ur mig, hunden skrämmer livet ur mig, men värst av allt är den stornäsade cyklisten. Jag har verkligen inte sett något läskigare i hela mitt liv.
Det kan tyckas märkligt att jag finner animerad film långt läskigare än skräckfilm, men det måste väl finnas någon som åtminstone delvis håller med mig trots att det är en väldigt irrationell rädsla?
Vilken film är läskigast - den animerade om cyklande fransmän, eller
den om psykopaten som finner nöje i att yxmörda sin familj?
Men Håkan, är du bajsnödig?
Hörde Håkan Hellströms nya singel på radion igår. Blev inte glad alls.
Hela låten lät bara som ett desperat behov av att bli precis som han var förut. I starten på sin karriär sjöng han mest om att vara ung, full och dum, men i samband med nästa skiva handlade allt om Rio. Karnevaltrummor i bakgrunden till varje låt. Skivan därpå, Ett kolikbarns bekännelser, var det visor som hade inspirerat. Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått var skivan där han ville planka sina idoler (bland andra Evert Taube, Freddie Wadling och Shane McGovan). Nu däremot, så längtar Håkan tillbaks. Han har redan visat för svenska folket att han både kan sjunga för de tonåriga indiekidsen och Allsångstittarna i äldre medelåldern. Men nu längtar han tillbaka. Nu vill han vara ung, full och dum igen, och småbarnspappandet och 30++++:andet till trots förmedlar han bara känslan av att precis ha blivit tillräckligt gammal för att handla på Systemet och att ha picknick med studentrumspolarna i Slottskogen. Håkan växte ifrån det här redan för fem och ett halvt år sedan, och hela situationen blir krystad, lite bajsnödig, pinsam. Jag föredrar verkligen att lyssna på hans äldsta skiva, för den nya singeln är inte nostalgi (till skillnad från When we were winning med Broder Daniel), den är bara ett desperat försök till att fortfarande vara "full och jag var dum och jag ramla på allt, och jag föll för nån på en fest nånstans".
Nej tack.
Hela låten lät bara som ett desperat behov av att bli precis som han var förut. I starten på sin karriär sjöng han mest om att vara ung, full och dum, men i samband med nästa skiva handlade allt om Rio. Karnevaltrummor i bakgrunden till varje låt. Skivan därpå, Ett kolikbarns bekännelser, var det visor som hade inspirerat. Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått var skivan där han ville planka sina idoler (bland andra Evert Taube, Freddie Wadling och Shane McGovan). Nu däremot, så längtar Håkan tillbaks. Han har redan visat för svenska folket att han både kan sjunga för de tonåriga indiekidsen och Allsångstittarna i äldre medelåldern. Men nu längtar han tillbaka. Nu vill han vara ung, full och dum igen, och småbarnspappandet och 30++++:andet till trots förmedlar han bara känslan av att precis ha blivit tillräckligt gammal för att handla på Systemet och att ha picknick med studentrumspolarna i Slottskogen. Håkan växte ifrån det här redan för fem och ett halvt år sedan, och hela situationen blir krystad, lite bajsnödig, pinsam. Jag föredrar verkligen att lyssna på hans äldsta skiva, för den nya singeln är inte nostalgi (till skillnad från When we were winning med Broder Daniel), den är bara ett desperat försök till att fortfarande vara "full och jag var dum och jag ramla på allt, och jag föll för nån på en fest nånstans".
Nej tack.
Ny design!
Som ni märker, jag har fixat en ny design!
Bannern slängde jag ihop i anteckningsblocket förut idag (kasst scannat bara, kanske kan göra bättre sen) och bakgrunden är ett kollage av texter som finns här och var i bloggen. Hoppas den funkar bara, då jag för tillfället inte kan se den på mac-datorn.
Bannern slängde jag ihop i anteckningsblocket förut idag (kasst scannat bara, kanske kan göra bättre sen) och bakgrunden är ett kollage av texter som finns här och var i bloggen. Hoppas den funkar bara, då jag för tillfället inte kan se den på mac-datorn.
Tisdagen den 29 januari
(Måste bara fråga: är det alldeles för skittråkigt att mina rubriker oftast består av dagens datum? Borde jag byta ut den vanan?)
Första dagen på Graffitiredaktionen igår! (För er som fortfarande inte riktigt hänger med så är Graffiti namnet på GP's ungdomssidor) Vi var sju nya reportrar som fick knalla från våra skolor lite tidigare för att anlända till GP-huset, bli runtvisade, få våra passerkort, bli bjudna på lunch och fika och som i allmänhet fick öppna de strålande dörrarna till journalismens värld. Efter några timmar kom de åtta gamla reportrarna, det var redaktionsmöte och vi började skriva.
Ja, alla såna detaljer är jättetråkiga att läsa om. Ni vill ju veta hur JAG uppfattade allt och hur jag tänkte.
Jag tänkte att nej, det här stället vill jag aldrig lämna!
Så nu vet ni.
Jag började skriva på en krönika, som i sinom tid hamnar här i bloggen. (postar en länk till den i något kommande inlägg då jag tvivlar på min fulla äganderätt av texten. dvs: jag tvivlar på att jag får posta inlägget rätt av på andra ställen än GP)
Första dagen på Graffitiredaktionen igår! (För er som fortfarande inte riktigt hänger med så är Graffiti namnet på GP's ungdomssidor) Vi var sju nya reportrar som fick knalla från våra skolor lite tidigare för att anlända till GP-huset, bli runtvisade, få våra passerkort, bli bjudna på lunch och fika och som i allmänhet fick öppna de strålande dörrarna till journalismens värld. Efter några timmar kom de åtta gamla reportrarna, det var redaktionsmöte och vi började skriva.
Ja, alla såna detaljer är jättetråkiga att läsa om. Ni vill ju veta hur JAG uppfattade allt och hur jag tänkte.
Jag tänkte att nej, det här stället vill jag aldrig lämna!
Så nu vet ni.
Jag började skriva på en krönika, som i sinom tid hamnar här i bloggen. (postar en länk till den i något kommande inlägg då jag tvivlar på min fulla äganderätt av texten. dvs: jag tvivlar på att jag får posta inlägget rätt av på andra ställen än GP)
Söndagen den 27 januari
Sara idag
Lördagen den 26 januari II
Ni vet ju att jag är en fin människa.
Ja.
Istället för att lägga penningarna på fika till mig själv (okej, jag köpte mig en jos men det var bara som färdkost) spenderade jag dem på välgörenhet (ett busskorts-etui från Faktum, Göteborgs motsvarighet till Situation Stockholm) och en födelsedagspresent till min lilla mor.
Ja, jag är ju en fin människa.
Ja.
Istället för att lägga penningarna på fika till mig själv (okej, jag köpte mig en jos men det var bara som färdkost) spenderade jag dem på välgörenhet (ett busskorts-etui från Faktum, Göteborgs motsvarighet till Situation Stockholm) och en födelsedagspresent till min lilla mor.
Ja, jag är ju en fin människa.
Lördagen den 26 januari
Hade en mystisk dröm som innehöll en limegrön penna med lila fläckar, ett riktigt skitigt Mc Donalds, några montessorielever och en pennvässare. Det visar sig att jag hade en konversation med någon av montessorieleverna om min penna.
-Oj vilken äcklig penna.
-Ja, men det är inte det värsta. Kolla när jag vässar den!
Mc Donaldsgolvet är klibbigt, servetter har klistrat sig fast och jag börjar vässa den omtalade pennan. Plötsligt hörs ett gastkramande ljud, som taget ur en skräckfilm vänder sig alla i "restaurangen" mot mig, med ett ansiktsuttryck som sakta övergår i något långt och utdraget. Munnarna, ögonen, näsorna, allt blir till ett svart hål. Och så det där ljudet. Jag blev livrädd och förbannade pennan som förvandlat hela Mc Donalds till en ofantligt skräckinjagande plats. (mer skräckinjagande än vanligt, alltså)
Jag vaknar i ett ryck. Hör att ljudet fortfarande är kvar, och grips av panik innan hjärnan kopplar det till
att grannen borrar i betongvägg
att det är en tidig lördagsmorgon.
Det förbluffar mig, hur människor kan vara så hänsynslösa. Jag har ju tidigare skrivit om hur arg man som morgontrött kan bli, när man blir hånad, narrad, pinad, plågad av de som är motsatsen. Hur man gärna får väcka folk med det hemska ljudet av borrande i betong som är det värsta som finns, men hur strängt förbjudet det är att syssla med liknande aktiviteter ens sju på kvällen. Har nästan lust att sätta upp arga lappar i hissen angående det här. Så som tanterna och gubbarna brukar göra när något är på tok. De anser att man bör förvarna om det är fest på gång, så man vet att det kommer låta.
Men borra i betong tidigt en lördagsmorgon, det får man gärna göra.
-Oj vilken äcklig penna.
-Ja, men det är inte det värsta. Kolla när jag vässar den!
Mc Donaldsgolvet är klibbigt, servetter har klistrat sig fast och jag börjar vässa den omtalade pennan. Plötsligt hörs ett gastkramande ljud, som taget ur en skräckfilm vänder sig alla i "restaurangen" mot mig, med ett ansiktsuttryck som sakta övergår i något långt och utdraget. Munnarna, ögonen, näsorna, allt blir till ett svart hål. Och så det där ljudet. Jag blev livrädd och förbannade pennan som förvandlat hela Mc Donalds till en ofantligt skräckinjagande plats. (mer skräckinjagande än vanligt, alltså)
Jag vaknar i ett ryck. Hör att ljudet fortfarande är kvar, och grips av panik innan hjärnan kopplar det till
att grannen borrar i betongvägg
att det är en tidig lördagsmorgon.
Det förbluffar mig, hur människor kan vara så hänsynslösa. Jag har ju tidigare skrivit om hur arg man som morgontrött kan bli, när man blir hånad, narrad, pinad, plågad av de som är motsatsen. Hur man gärna får väcka folk med det hemska ljudet av borrande i betong som är det värsta som finns, men hur strängt förbjudet det är att syssla med liknande aktiviteter ens sju på kvällen. Har nästan lust att sätta upp arga lappar i hissen angående det här. Så som tanterna och gubbarna brukar göra när något är på tok. De anser att man bör förvarna om det är fest på gång, så man vet att det kommer låta.
Men borra i betong tidigt en lördagsmorgon, det får man gärna göra.
Fredagen den 25 januari II
Undrar två saker.
1) Vad är meningen med att uppdatera sin blogg 10 gånger om dagen när man bara skriver totalt ointressanta saker? Gör man det bara för att hamna på listan över mest uppdaterade bloggar, för att därmed synas på blogg.se's startsida, för att därmed få många läsare? Det finns väl andra, roligare, sätt att skaffa läsare på. Skriva intressant till exempel. Jag har, tro det eller ej, faktiskt samlat på mig en handfull läsare trots mitt påstående.
2) Varför har folk något emot radion?! Många säger att de gillar all musik bara den inte spelas på radion. Ni kanske har ställt in på fel kanal, då? Själv är jag helt fast vid p3, men det betyder ju inte att jag sitter och diggar till Britney eller så. Ju.
Något okänt har satt sprätt på mitt huvud. Jag fick bara ett litet jag-vill-göra-något-kreativt-ryck alldeles nyss, och beslutade mig för att skriva ett anonymt brev till någon okänd liten tant, som behöver uppmuntran, något att lägga under huvudkudden eller kasta i papperskorgen. Ett fint litet papper med snirkliga bokstäver på. Helfint! En liten present också, kanske. Men. Jag känner ju mig själv. Klart att det där aldrig blir av, klart att jag aldrig sätter mig ner för att skriva ett snirkliga bokstäver-brev till någon som är slumpvist vald ur telefonkatalogen. Men jag vill få användning för de 40 kuvert jag faktiskt köpte häromdagen, men jag fann ingen direkt anledning till att skriva. Finns ingen att skriva till. Jag skickade ju nyss tre brev, jag är inte längre "skyldig" någon ett litet meddelande. Sitter mest och väntar, "i detta avlånga land på att brevlådan ska sluta eka. Jag är 9 jordsnurr, gillar djur och fotboll..", och ja, ni kan ju resten om mysiga hemmakvällar och långa promenader osv trots att man kanske är lite mer än "9 jordsnurr" för att nämna sådana saker som fritidsintressen.
Vill bara ha lite överraskningsbrev. Från nån fin liten person. Med en fin liten present, kanske ett bokmärke eller vad som helst, från en okänd välgörare. Ni vet.
1) Vad är meningen med att uppdatera sin blogg 10 gånger om dagen när man bara skriver totalt ointressanta saker? Gör man det bara för att hamna på listan över mest uppdaterade bloggar, för att därmed synas på blogg.se's startsida, för att därmed få många läsare? Det finns väl andra, roligare, sätt att skaffa läsare på. Skriva intressant till exempel. Jag har, tro det eller ej, faktiskt samlat på mig en handfull läsare trots mitt påstående.
2) Varför har folk något emot radion?! Många säger att de gillar all musik bara den inte spelas på radion. Ni kanske har ställt in på fel kanal, då? Själv är jag helt fast vid p3, men det betyder ju inte att jag sitter och diggar till Britney eller så. Ju.
Något okänt har satt sprätt på mitt huvud. Jag fick bara ett litet jag-vill-göra-något-kreativt-ryck alldeles nyss, och beslutade mig för att skriva ett anonymt brev till någon okänd liten tant, som behöver uppmuntran, något att lägga under huvudkudden eller kasta i papperskorgen. Ett fint litet papper med snirkliga bokstäver på. Helfint! En liten present också, kanske. Men. Jag känner ju mig själv. Klart att det där aldrig blir av, klart att jag aldrig sätter mig ner för att skriva ett snirkliga bokstäver-brev till någon som är slumpvist vald ur telefonkatalogen. Men jag vill få användning för de 40 kuvert jag faktiskt köpte häromdagen, men jag fann ingen direkt anledning till att skriva. Finns ingen att skriva till. Jag skickade ju nyss tre brev, jag är inte längre "skyldig" någon ett litet meddelande. Sitter mest och väntar, "i detta avlånga land på att brevlådan ska sluta eka. Jag är 9 jordsnurr, gillar djur och fotboll..", och ja, ni kan ju resten om mysiga hemmakvällar och långa promenader osv trots att man kanske är lite mer än "9 jordsnurr" för att nämna sådana saker som fritidsintressen.
Vill bara ha lite överraskningsbrev. Från nån fin liten person. Med en fin liten present, kanske ett bokmärke eller vad som helst, från en okänd välgörare. Ni vet.
Fredagen den 25 januari
God praise himself for hallonsorbet!
Sitter för tillfället i köket vid datorn (god praise himself for bärbar dator), med ett glas hallonsorbet nära till hands. Det kan tyckas låta konstigt att äta glass ur ett glas, framförallt mitt i januari, men sanningen att säga så blir det mycket godare på det viset.
Radion sjunger. God praise himself for radioapparaten! Har äntligen börjat lyssna på den. Det spelar ingen roll om det är dödsfall i Kenya eller indisk musik det handlar om, radio är bara så förträffligt i sig självt! Och te dricker jag! Mysfaktorn här i köket är på topp.
Glömde förresten att lista en grej jag sysslade med igår, nämligen att rota runt i gamla askar och lådor med smycken! Se sådana trevligheter jag fann:
Men! Nu får ni ta och hjälpa en bräcklig själ gåendes på en bräcklig stig! Vågar jag mig iväg till en okänd frisör, med risk för att komma hem såhär:
?
Sitter för tillfället i köket vid datorn (god praise himself for bärbar dator), med ett glas hallonsorbet nära till hands. Det kan tyckas låta konstigt att äta glass ur ett glas, framförallt mitt i januari, men sanningen att säga så blir det mycket godare på det viset.
Radion sjunger. God praise himself for radioapparaten! Har äntligen börjat lyssna på den. Det spelar ingen roll om det är dödsfall i Kenya eller indisk musik det handlar om, radio är bara så förträffligt i sig självt! Och te dricker jag! Mysfaktorn här i köket är på topp.
Glömde förresten att lista en grej jag sysslade med igår, nämligen att rota runt i gamla askar och lådor med smycken! Se sådana trevligheter jag fann:
Men! Nu får ni ta och hjälpa en bräcklig själ gåendes på en bräcklig stig! Vågar jag mig iväg till en okänd frisör, med risk för att komma hem såhär:
?Torsdagen den 24 januari
Hemmadag nummer tre. Jag har inte sysslat med några särskildheter alls, och det är det som är så trevligt! Dagens sysslor har varit att;
- traskat runt i lägenheten och visslat
- druckit te (nej, där ljög jag. men jag tänkte faktiskt ta mig en kopp chai)
- dagdrömt
- lyssnat på radion i köket
- lagt pärlplattor
- sett på barnkanalen
- kladdat i ett anteckningsblock
Värst mysigare än så blir det inte, bortsett från den sprängande migränen, den stickande halsen samt den kokande värmen i huvudet. Lite sällskap hade ju också varit trevligt! Någon att traska runt och vissla, dricka te, dagdrömma, radiolyssna, pärlplatta, barnkanalentitta och anteckningsbokskladda med. Utan sjukdom. Lite fika vore också bra, samt lite Twin Peaks-tittande. Barnkanalen har på sista tiden haft för vana att visa en handfull gräsligt fula datoranimerade barnprogram. För tillfället är det ett sådant program som visas, men det är i korta stunder riktigt fint då en råtta med en och en halv tand, och som sover i en ful blommig tant-bh, ska agera spion och därför spela Twin Peaks-liknande musik. Trevlo!
Just det, ja! Det var tänkt att jag skulle klippa mitt fina hårsvall idag, men med tanke på sjukdomen så är klippningen något bortom möjligheterna. Frisören som jag är trogen har inga tider på varken fredag eller lördag, då är den stora frågan om jag ska klippa mig någon annan stans i stället, med risk för att träffa på en riktigt usel frisör. Jag ser hemskt gärna en förändring innan måndag, med tanke på att det är då jag ska iväg till GPhuset för att träffa Graffitiredaktionen samt bli fotograferad.
Så, vad ska jag ta mig till?
- traskat runt i lägenheten och visslat
- druckit te (nej, där ljög jag. men jag tänkte faktiskt ta mig en kopp chai)
- dagdrömt
- lyssnat på radion i köket
- lagt pärlplattor
- sett på barnkanalen
- kladdat i ett anteckningsblock
Värst mysigare än så blir det inte, bortsett från den sprängande migränen, den stickande halsen samt den kokande värmen i huvudet. Lite sällskap hade ju också varit trevligt! Någon att traska runt och vissla, dricka te, dagdrömma, radiolyssna, pärlplatta, barnkanalentitta och anteckningsbokskladda med. Utan sjukdom. Lite fika vore också bra, samt lite Twin Peaks-tittande. Barnkanalen har på sista tiden haft för vana att visa en handfull gräsligt fula datoranimerade barnprogram. För tillfället är det ett sådant program som visas, men det är i korta stunder riktigt fint då en råtta med en och en halv tand, och som sover i en ful blommig tant-bh, ska agera spion och därför spela Twin Peaks-liknande musik. Trevlo!
Just det, ja! Det var tänkt att jag skulle klippa mitt fina hårsvall idag, men med tanke på sjukdomen så är klippningen något bortom möjligheterna. Frisören som jag är trogen har inga tider på varken fredag eller lördag, då är den stora frågan om jag ska klippa mig någon annan stans i stället, med risk för att träffa på en riktigt usel frisör. Jag ser hemskt gärna en förändring innan måndag, med tanke på att det är då jag ska iväg till GPhuset för att träffa Graffitiredaktionen samt bli fotograferad.
Så, vad ska jag ta mig till?
Måndagen den 21 januari
Rean är nästan slut och jag har bara köpt två grejer!
(så här ser man ut om man är fresh i ett
provrum med Sara)
Skjortan/blusen på bilden där. Och skorna. Eller nej, skorna räknas inte ens! De var bara billiga, men köpta samtidigt som rean var igång.
Inser nu att jag aldrig bör börja med modebloggande. Misslyckandet ovan att ens försöka skriva något liknande är ju så pinsamt att jag gräver ner mig själv, bara jag innan dess hinner radera inlägget. Nåväl. Köpen var ju fina i alla fall.
Känner mig rastlös. Har läxor att läsa, men det går inge vidare. Tänker på annat, exempelvis att jag numera har ett skriftligt intyg på att jag är bäst.
WEOWEO, jag låter läxorna vinna över min skrivande själ, som för övrigt verkar ha förmultnat i och med det här inlägget. Men nu lägger jag inte ner mer tankar på det. Adjöken!
(så här ser man ut om man är fresh i ett
provrum med Sara)
Skjortan/blusen på bilden där. Och skorna. Eller nej, skorna räknas inte ens! De var bara billiga, men köpta samtidigt som rean var igång.
Inser nu att jag aldrig bör börja med modebloggande. Misslyckandet ovan att ens försöka skriva något liknande är ju så pinsamt att jag gräver ner mig själv, bara jag innan dess hinner radera inlägget. Nåväl. Köpen var ju fina i alla fall.
Känner mig rastlös. Har läxor att läsa, men det går inge vidare. Tänker på annat, exempelvis att jag numera har ett skriftligt intyg på att jag är bäst.
WEOWEO, jag låter läxorna vinna över min skrivande själ, som för övrigt verkar ha förmultnat i och med det här inlägget. Men nu lägger jag inte ner mer tankar på det. Adjöken!
Lördagen den 19 januari
Åh, jag är bara så obotligt GLAD!
Förstår ni hur nöjd man kan vara med sig själv ibland?
Alla har varit så fina. Så snälla mot mig. Framförallt i min "svacka" då jag hade litenhetsvansinne, som Josefine kallade det för. Människor brydde sig trots allt, övertygade mig om att jag kommer bli något. Att jag lyckas. Linda var extra snäll, hon gjorde mig så himla glad (det måste jag få påpeka. läs hennes kommentar här). Jag började plötsligt inse att jag inte behöver känna mig besvärad, jag kommer räcka till. Till och med YOz-san klämde ur sig ett grattis, den bittra lille grisen. Själv kan jag inte vara bitter. Jag kan inte skriva bittra blogginlägg nu, nu vill jag bara krama hela världen! Det blir inga bitterheter än på ett tag.
Jag hoppas att alla någon gång får känna den här självsäkerheten jag upplever nu. Att jag är bra på någonting, att jag duger till allt från virkning till att vara snygg. Alla förtjänar det. Att få må bra, att få ta åt sig lite.
Björk! Du undrade vad det innebär att vara Graffitireporter. Jag svarar sisomsåhär: när man är Graffitireporter skriver man i ett år för Göteborgspostens ungdomssidor. Krönikor, listor, intervjuer, reportage, recensioner, testar grejer (exempelvis glass) och har en i övrigt mycket trevlig tid där uppe på redaktionen!
Fredagen den 18 januari
NU
NU ÄR JAG NÅGON!
NU HAR JAG BLIVIT NÅGON!
NU HAR JAG BLIVIT GRAFFITIREPORTER PÅ GÖTEBORGSPOSTEN
NU JÄVLAR
NU ÄR JAG NÅGON!
NU HAR JAG BLIVIT NÅGON!
NU HAR JAG BLIVIT GRAFFITIREPORTER PÅ GÖTEBORGSPOSTEN
NU JÄVLAR
Torsdagen den 17 januari
Jag har inte riktigt hunnit med bloggandet de senaste dagarna. Därför bjuds ni nu på lite gnällspikande, en svindlande liten beskrivning på hur jag tagit mig både till och från skolan den här veckan.
Göteborg har för vana att vara regnigt och blåsigt större delen av året. Framförallt på hösten, vintern, våren och ja... sommaren med faktiskt. Nåväl. Jag traskade den ringa vägen till skolan min för att gå ännu en stressfylld dag till mötes. Regnet och vinden piskade så hårt att paraplyet föll ihop av sig självt, och väskan var så full av böcker att den inte gick att stänga (vilket förövrigt resulterade i att jag fick hålla igen den med den paraplyfria handen, för regn + öppen väska = inte bra). Tungt var det också! Jag skulle inte bli förvånad om axelremmen hade skurit av armen, faktiskt. Och luggen levde sitt egna liv. Om den inte for rätt in i ögonen så kunde man vara säker på att den skulle dela upp sig i mittbena (otrevligt), eller allra helst flyga rätt upp i luften. Och så var det kallt såklart. Jag visste att jag hade ett ton läxor framför mig, och försökte därför göra den otrevliga lilla situationen lite lugnare genom att lyssna på min iPOD. Men tji fick den idén. Hörlurarna blåste av huvudet.
När det däremot bar hemåt hade regnet avtagit, men det hade inte blåsten gjort. Inte heller högen med böcker, den hade snarare växt, och var på tok för stor för väskan min. Det blev till att bära böckerna i handen. Skolböcker är utbildade finger-kapare, om ni inte visste det. Vad ni däremot antagligen vet, är att lidande resulterar i skrivande. Det visar sig vara sant. Jag fick nog allt ett par kråkor nedskrivna när jag kom hem igen. Sedan återstod det bara för mig att börja arbeta igenom högen med läxor. Prov. Pluggande, helt enkelt.
Och egentligen har jag väl inte tid att skriva nu heller. Jag kände bara att jag borde göra min plikt, dvs. dela med mig av den ljuvliga vardag som så många går igenom.
Tjilevipp.
Måndagen den 14 januari
Angående det senaste inlägget.
Det är vi tre nu.
Gubbar med större egenkär auktoritet än mage kan köra upp sig i sig själva.
Nåväl. I need some peace and quiet, Hadbi. Han har en vana att prata högt/ha på tv:n högt/lyssna på hög musik under söndagsnätterna, vilket håller mig vaken. Vaken lite för länge, så att jag på morgonen är trött och grinig (mer än vanligt, alltså). Fint fint.
Jag och modern skulle ta oss en sväng till brevlådan samt mataffären idag. Vi kliver in i hissen, åker ner till marknivå, modern öppnar dörren och säger hejhej till någon, jag ser ner i golvet och gömmer mig bakom luggen för jag är sjuksjuksjuk, jag och modern byter plats med vem-det-än-var-människan och vi kliver ut ur det bananformade gula tegelhuset.
"Där var Hadbi B" säger hon utan att låta särskilt brydd.
Jag stannar upp.
Herre jävlar, där var Hadbi B, mannen jag alltid hör men aldrig ser, mysteriet på två ben som jag allt oftare drömmer mardrömmar om, och jag missade honom! Jag såg de skobeklädda fötterna, men totalmissade ansiktet.
Jag förstår nu att någon där uppe vill att jag aldrig ska få se vem som bor på andra sidan väggen och låter som en hel balkanensemble.
Det var ett satans pixlande på bilden, för övrigt.
Det är vi tre nu.
Gubbar med större egenkär auktoritet än mage kan köra upp sig i sig själva.
Nåväl. I need some peace and quiet, Hadbi. Han har en vana att prata högt/ha på tv:n högt/lyssna på hög musik under söndagsnätterna, vilket håller mig vaken. Vaken lite för länge, så att jag på morgonen är trött och grinig (mer än vanligt, alltså). Fint fint.
Jag och modern skulle ta oss en sväng till brevlådan samt mataffären idag. Vi kliver in i hissen, åker ner till marknivå, modern öppnar dörren och säger hejhej till någon, jag ser ner i golvet och gömmer mig bakom luggen för jag är sjuksjuksjuk, jag och modern byter plats med vem-det-än-var-människan och vi kliver ut ur det bananformade gula tegelhuset.
"Där var Hadbi B" säger hon utan att låta särskilt brydd.
Jag stannar upp.
Herre jävlar, där var Hadbi B, mannen jag alltid hör men aldrig ser, mysteriet på två ben som jag allt oftare drömmer mardrömmar om, och jag missade honom! Jag såg de skobeklädda fötterna, men totalmissade ansiktet.
Jag förstår nu att någon där uppe vill att jag aldrig ska få se vem som bor på andra sidan väggen och låter som en hel balkanensemble.
Det var ett satans pixlande på bilden, för övrigt.
Lördagen den 12 januari
Jag vet en människa som kommer brinna i helvetet om gud börjar skippa könsdiskrimineringen.
Vaknade ur en aningens konstig dröm som handlade om att jag var i ett höghus av trä (Bob Hund lär ha influerat mig), som började vingla en massa. Det var därför förbjudet att prata eller röra på sig, och även att ha lamporna tända (de lät och skakade och gjorde huset instabilt). När jag precis släckt alla lampor, lagt mig stilla och börjat hålla tyst hör jag ett genomskärande skri, otäckt likt väckarklockan. Och det var det. Och jag vaknade. Och Sara hade sovit över sedan dagen innan.
Nåväl. Vi skulle åka in till stan för att gå på en film-audition som jag nämnt tidigare. På vägen mot spårvagnshållplatsen ser vi tvåan, den spårvagnen vi skulle ta, komma åkandes. De 200 kvarstående metrarna av vägen sprang vi benen av oss för att hinna med. Väl på spårvagnen får vi höra att spårvagnskorts-automaten är trasig och vi väljer därför att hämta andan innan vi går vidare mot nästa automat i vagnen. Vid följande hållplats kliver det på två biljettkontrollanter innan vi hunnit stämpla våra kort. Jag berättar för en av kontrollanterna hur det ligger till, men att vi har kort med pengar på och kan gå och stämpla med en gång.
Kontrollanten säger med otrevlig stämma att "lilla gumman, det förstår du väl att man måste stämpla direkt när man kommer på!" samtidigt som han lutar sig över mig som om jag vore ett mycket litet barn. Ännu en gång säger jag till herr Kontrollant att automaten inte fungerade.
"Men lilla gumman, då går man till nästa automat förstår du. Annars får man böööter, och mamma och pappa blir inte glada då. Det förstår du väl?"
Jag svarar att jag inte vill att han pratar nedlåtande till mig och kallar mig för "lilla gumman", varpå han svarar att jag börjar låta otrevlig, och vad annars han ska kalla mig?
"Du behöver inte kalla mig någonting, men du får hemskt gärna fatta dig lite kortare. Vi ska av i Brunnsparken och det är väldigt snart", säger jag.
Ännu en gång lutar sig kontrollanten med konstig kvinnosyn över mig och säger att det är långt kvar, trots att det bara är en hållplats, och att vi nu åkt långt utan att ha betalat för oss. Jag säger att om han inte hindrat oss hade vi betalat för länge sen. Kontrollanten har vid detta tillfälle inget vettigt att svara, och väljer därför att fortsätta diskriminera mig och Sara som inte uppskattar det hela.
"Nu ska vi faktiskt av här, så kan du sluta upp med att prata nedlåtande till oss, tror du?"
Kontrollant #2, vars kroppsspråk säger något i stil med "Men Gunnar-Bertil (eller vad kontrollant #1 nu kan ha hetat), nu får du ge dig", närmar sig. Gunnar-Bertil som vi kallar honom lägger en sista dräpande kommentar.
"Tror du att du klarar av att gå bort till automaten och betala för dig?"
Nej, det tror jag nog inte! Jag är ju en dum-i-huvet liten gumma. Det är nog bäst att tala nedlåtande till mig. Jag förstår så mycket bättre då!
Vaknade ur en aningens konstig dröm som handlade om att jag var i ett höghus av trä (Bob Hund lär ha influerat mig), som började vingla en massa. Det var därför förbjudet att prata eller röra på sig, och även att ha lamporna tända (de lät och skakade och gjorde huset instabilt). När jag precis släckt alla lampor, lagt mig stilla och börjat hålla tyst hör jag ett genomskärande skri, otäckt likt väckarklockan. Och det var det. Och jag vaknade. Och Sara hade sovit över sedan dagen innan.
Nåväl. Vi skulle åka in till stan för att gå på en film-audition som jag nämnt tidigare. På vägen mot spårvagnshållplatsen ser vi tvåan, den spårvagnen vi skulle ta, komma åkandes. De 200 kvarstående metrarna av vägen sprang vi benen av oss för att hinna med. Väl på spårvagnen får vi höra att spårvagnskorts-automaten är trasig och vi väljer därför att hämta andan innan vi går vidare mot nästa automat i vagnen. Vid följande hållplats kliver det på två biljettkontrollanter innan vi hunnit stämpla våra kort. Jag berättar för en av kontrollanterna hur det ligger till, men att vi har kort med pengar på och kan gå och stämpla med en gång.
Kontrollanten säger med otrevlig stämma att "lilla gumman, det förstår du väl att man måste stämpla direkt när man kommer på!" samtidigt som han lutar sig över mig som om jag vore ett mycket litet barn. Ännu en gång säger jag till herr Kontrollant att automaten inte fungerade.
"Men lilla gumman, då går man till nästa automat förstår du. Annars får man böööter, och mamma och pappa blir inte glada då. Det förstår du väl?"
Jag svarar att jag inte vill att han pratar nedlåtande till mig och kallar mig för "lilla gumman", varpå han svarar att jag börjar låta otrevlig, och vad annars han ska kalla mig?
"Du behöver inte kalla mig någonting, men du får hemskt gärna fatta dig lite kortare. Vi ska av i Brunnsparken och det är väldigt snart", säger jag.
Ännu en gång lutar sig kontrollanten med konstig kvinnosyn över mig och säger att det är långt kvar, trots att det bara är en hållplats, och att vi nu åkt långt utan att ha betalat för oss. Jag säger att om han inte hindrat oss hade vi betalat för länge sen. Kontrollanten har vid detta tillfälle inget vettigt att svara, och väljer därför att fortsätta diskriminera mig och Sara som inte uppskattar det hela.
"Nu ska vi faktiskt av här, så kan du sluta upp med att prata nedlåtande till oss, tror du?"
Kontrollant #2, vars kroppsspråk säger något i stil med "Men Gunnar-Bertil (eller vad kontrollant #1 nu kan ha hetat), nu får du ge dig", närmar sig. Gunnar-Bertil som vi kallar honom lägger en sista dräpande kommentar.
"Tror du att du klarar av att gå bort till automaten och betala för dig?"
Nej, det tror jag nog inte! Jag är ju en dum-i-huvet liten gumma. Det är nog bäst att tala nedlåtande till mig. Jag förstår så mycket bättre då!
Torsdagen den 10 januari
Om jag inte ser upp får jag storhetsvansinne, men för tillfället har jag snarare litenhetsvansinne.
Jag har fortfarande den där förskräckliga JAG SKA BLI NÅGOT-viljan, jag kommer aldrig stå ut med att inte få ha varit något någon gång. Vill ha fått utnyttjat mina 15 minuter. Det räcker inte med att vara allmänt lyckad om man aldrig får synas, det har samhället gjort klart för sig. Därför har jag, som bekant, skickat in en ansökan till att bli Grafitti-reporter på GP. Eller ja, jag har inte skickat in det än om jag ska vara ärlig. Är så förbannat seg med sånt ibland, exempelvis vad gäller de tre brev jag så modigt lovat ut att skicka "imorrn" som var för en vecka sen. Själva ansökningstexten är färdigskriven, detsamma gäller breven. Jag har bara inte postat dom än.
Sen så är det en audition jag vill gå på imorrn, filmatisering på en av mina favoritböcker. Jag blir nervös, får prestationsångest och tycker att jag inte är bra. På något. Alls. Jag vill ju bli något! Och lyckas jag inte med journalistiken eller skådespeleriet kan jag alltid inbilla mig att bli fotograf, illustratör, författare eller leva mitt öde som snabbmatsförsäljare i någon stor kedja. Det blir nog så det slutar ändå.
Jag behöver grov uppmuntran. Lite glädje. Upp-peppande. Hjälp.
Jag har fortfarande den där förskräckliga JAG SKA BLI NÅGOT-viljan, jag kommer aldrig stå ut med att inte få ha varit något någon gång. Vill ha fått utnyttjat mina 15 minuter. Det räcker inte med att vara allmänt lyckad om man aldrig får synas, det har samhället gjort klart för sig. Därför har jag, som bekant, skickat in en ansökan till att bli Grafitti-reporter på GP. Eller ja, jag har inte skickat in det än om jag ska vara ärlig. Är så förbannat seg med sånt ibland, exempelvis vad gäller de tre brev jag så modigt lovat ut att skicka "imorrn" som var för en vecka sen. Själva ansökningstexten är färdigskriven, detsamma gäller breven. Jag har bara inte postat dom än.
Sen så är det en audition jag vill gå på imorrn, filmatisering på en av mina favoritböcker. Jag blir nervös, får prestationsångest och tycker att jag inte är bra. På något. Alls. Jag vill ju bli något! Och lyckas jag inte med journalistiken eller skådespeleriet kan jag alltid inbilla mig att bli fotograf, illustratör, författare eller leva mitt öde som snabbmatsförsäljare i någon stor kedja. Det blir nog så det slutar ändå.
Jag behöver grov uppmuntran. Lite glädje. Upp-peppande. Hjälp.
Onsdagen den 9 januari
Tänkte lätta mitt samvete lite igår, så sjukdomen till trots skuttade jag ur soffan och sprang in på rummet. Satte igång med lite städning minsann! Väsk-innehållen UT (och jag hittade massa saker från sommarn, festivalarmband, en bit av sophies brygga, kinderäggs-äggulor med små lappar och pärlor i, borttvättbara tatueringar från Sundsvall/BUMPSVALL samt några hårspännen. allt flög i en liten burk som jag kan öppna närhelst jag vill, mest passande i vinterslask, så strömmar sommaren ut), för övrigt kan jag ju informera er om hur många väskor jag har. Det är 12 stycken. 12, tolv, etta tvåa. Tolv väskor.
Ska jag vara helt ärlig är det inte särskilt lite.
Hur som helst. Tolv väskor var det att rensa (det innehåll som inte dög för sommarburken dög finfint som lite hemtrevlighets-stök på skrivbordet) för att sedan stiligt hänga upp dem på sin ställning igen.
När jag senare på kvällen skulle ta mig några timmars sömn låg jag och tänkte nöjda tankar på hur jag röjt ännu en sak som tärt på mitt samvete den senaste tiden, men kommer samtidigt på att hur mycket jag än röjer så kommer det nytt att gräma sig över. Nog för att mitt städ-infall var fint men inte läker det de riktigt gnagande tankarna på exempelvis hur långt Sverige är. Då är det snarare mer praktiskt att ha något lättare att tänka på med ett suckande, exempelvis en hörna i rummet som är lite för stökig. Korta stunder tänker jag att jag kanske borde stöka till det lite på rummet igen, men inser att det inte behövs då jag redan har ett hemtrevlighets-stökigt skrivbord!
(klicka på bilden för förstoring)
Kom för övrigt på en mycket glädjande tanke. Som yngre var man fasligt förtjust i saker man senare kan tycka är barnsligt, såsom Bolibompa, lördagsgodis och prinsesskronor. I 10års-åldern är det något som enligt många är det pinsammaste som finns, att man faktiskt kollat på bolibompa! I yngre tonåren däremot, då börjar man plocka upp allt det där igen och springer runt i prinsesskronor (och tyllkjolar om man nu vill det). Sen ska man bli mogen igen. Sådär tråkigt lugn och sansad, ni vet, eller börja supa. Jag däremot har gud eller någon annan att tacka för att jag inte kommer vara tråkig föralltid! För nu har jag blivit tillräckligt tuff för att med största stolthet kunna gå runt med urlöjliga väskor och kläder och accesoarer igen! (Jag hänvisar till ett tidigare inlägg för ytterligare förståelse) Den här cirkeln kommer förmodligen aldrig att brytas, och det känns rätt så skönt att veta.
JAG KAN VARA BARNSLIG IGEN!
Ska jag vara helt ärlig är det inte särskilt lite.
Hur som helst. Tolv väskor var det att rensa (det innehåll som inte dög för sommarburken dög finfint som lite hemtrevlighets-stök på skrivbordet) för att sedan stiligt hänga upp dem på sin ställning igen.
När jag senare på kvällen skulle ta mig några timmars sömn låg jag och tänkte nöjda tankar på hur jag röjt ännu en sak som tärt på mitt samvete den senaste tiden, men kommer samtidigt på att hur mycket jag än röjer så kommer det nytt att gräma sig över. Nog för att mitt städ-infall var fint men inte läker det de riktigt gnagande tankarna på exempelvis hur långt Sverige är. Då är det snarare mer praktiskt att ha något lättare att tänka på med ett suckande, exempelvis en hörna i rummet som är lite för stökig. Korta stunder tänker jag att jag kanske borde stöka till det lite på rummet igen, men inser att det inte behövs då jag redan har ett hemtrevlighets-stökigt skrivbord!
(klicka på bilden för förstoring)
Kom för övrigt på en mycket glädjande tanke. Som yngre var man fasligt förtjust i saker man senare kan tycka är barnsligt, såsom Bolibompa, lördagsgodis och prinsesskronor. I 10års-åldern är det något som enligt många är det pinsammaste som finns, att man faktiskt kollat på bolibompa! I yngre tonåren däremot, då börjar man plocka upp allt det där igen och springer runt i prinsesskronor (och tyllkjolar om man nu vill det). Sen ska man bli mogen igen. Sådär tråkigt lugn och sansad, ni vet, eller börja supa. Jag däremot har gud eller någon annan att tacka för att jag inte kommer vara tråkig föralltid! För nu har jag blivit tillräckligt tuff för att med största stolthet kunna gå runt med urlöjliga väskor och kläder och accesoarer igen! (Jag hänvisar till ett tidigare inlägg för ytterligare förståelse) Den här cirkeln kommer förmodligen aldrig att brytas, och det känns rätt så skönt att veta.
JAG KAN VARA BARNSLIG IGEN!
Tisdagen den 8 januari
Denna morgon vaknade stor del av svea rikes befolkning under 18 med en djup suck, tunga mörka moln i huvudet och eventuellt något liknande ett knivhugg i magen. Om ni möjligen gått miste om detta faktum, så kan jag meddela er om att de flesta av Sveries skolor tog start igen idag. Själv vaknade jag med förkylning samt huvudvärk och självfallet även en suck. Tyst för mig själv tänkte jag att alla skulle må bra av ett sabbatsår, dvs ha helt ledigt. Kanske när grundskolan är slut, innan gymnasiet börjar.
Förmodligen finns det nackdelar i flertal med det här, ni får hemsk gärna kritisera mina idéer om ni har något att komma med, samtidigt som det finns flertalet nackdelar med allt. Skulle ett obligatoriskt sabbatsår direkt skada någon?
Sucken fortsatte.
Jag stannade hemma för övrigt.
Är så förbannat trött på att världen är anpassad efter de få som är morgonpigga. De som är motsatsen får gärna narras, tycker de som är morgonpigga. Väck dem med hockeytutor, vettja! säger de en stund senare. Nu, ha ha, nu bankar vi med grytlock i latjävlarnas öron! Hi hi ho ho se så roligt! Väcka morgontrötta!
Men motsatsen, det går inte an! Råkar man vara kvällsmänniska måste man visa hänsyn till de som faktiskt vill sova. Inget prat efter klockan sju på kvällen! Nu ska vi sova! Ingen får väsnas!
Var ligger moralen i det? Morgonpigga har alltid rätt och måste få sova klockan sju på kvällen, och de morgontrötta får gärna pinas och plågas av pigga men får absolut inte pina och plåga tillbaka?
Okej.
Då förstår jag.
Förmodligen finns det nackdelar i flertal med det här, ni får hemsk gärna kritisera mina idéer om ni har något att komma med, samtidigt som det finns flertalet nackdelar med allt. Skulle ett obligatoriskt sabbatsår direkt skada någon?
Sucken fortsatte.
Jag stannade hemma för övrigt.
Är så förbannat trött på att världen är anpassad efter de få som är morgonpigga. De som är motsatsen får gärna narras, tycker de som är morgonpigga. Väck dem med hockeytutor, vettja! säger de en stund senare. Nu, ha ha, nu bankar vi med grytlock i latjävlarnas öron! Hi hi ho ho se så roligt! Väcka morgontrötta!
Men motsatsen, det går inte an! Råkar man vara kvällsmänniska måste man visa hänsyn till de som faktiskt vill sova. Inget prat efter klockan sju på kvällen! Nu ska vi sova! Ingen får väsnas!
Var ligger moralen i det? Morgonpigga har alltid rätt och måste få sova klockan sju på kvällen, och de morgontrötta får gärna pinas och plågas av pigga men får absolut inte pina och plåga tillbaka?
Okej.
Då förstår jag.
Söndagen den 6 januari
Hela jag skriker efter att få bli något. Vill slå huvudet genom väggen och låta det spricka, så tankarna kan rinna ut, bilda en liten pöl. Det är en bra början, för jag ska bli ett helt hav. Jag ska bli något. Det här, krig och spik-bloggen, det är min pöl. Härifrån ska jag fortsätta rinna ut över Sverige.
Och jag har bestämt mig nu. Jag ska ansöka som reporter till grafitti-sidorna i GP. Det ska bli min sjö. Därifrån rinner jag in i Göteborgs alla sprickor.
Jag ska bli något.
Måste bara vänta ett litet tag först.
Och jag har bestämt mig nu. Jag ska ansöka som reporter till grafitti-sidorna i GP. Det ska bli min sjö. Därifrån rinner jag in i Göteborgs alla sprickor.
Jag ska bli något.
Måste bara vänta ett litet tag först.
Torsdagen den 3 januari
Gårdagen bjöd på svinlande vinterpromenader som var mycket kalla men framför allt kind- och näsbitande. Det var jakt efter kamera. Bil-lösa var vi, som alltid, men i detta fall befann lilla familjen Engström/Andersson sig i utkanten av Karlstad. Inte bra när man behöver ta sig till en affär med kamera-utbud.
Nåväl, en liten skjuts fick vi oss allt, till Bergvik. Där traskades det runt flitigt, två Expert-butiker och även ett Siba, men ingen kamera! Vi dammsög oss vidare till Elgiganten, jag kan säga er att det inte är en kort bit att gå i minusgrader. Väl framme fanns det inte heller där någon kamera att köpa sig. Bittert svärande stapplade sig den lilla familjen Engström/Andersson den, om möjligt, ännu längre vägen hem. Kameralösa. Ledsamt.
Idag var det tänkt att jag skulle träffa Linda, när jag ändå var i Karlstad. En ledsam timme satt jag där vi skulle ses innan jag gav upp (jag är fortfarande mycket nyfiken på var hon befann sig!) och traskade runt i staden själv. Köpte små små ringar på en pysslig affär, så att jag kan göra halsband av mina pärlplattor! När jag gett upp mitt ensampromenerande ringde jag föräldrarna mina och möttes av en glad syn. De kom traskande, som sända från himlen (okej, från rulltrappan i mitticity då) med en misstänkt lådformad påse från Expert. Det slog mig att de fått tag på kameran.
Prisa gud!
Så nu sitter jag här, en kamera rikare, och lyssnar på en makalös live-skiva med Bob Hund. Fabulous!
"I noticed that someone has puked in the
toilet, so it seems like this is a cooool
rock place, you know.
Ja, det är någon som har spytt på toaletten
så jag hoppas det är någon av våra
landsmän så ni håller fanan högt och gör
bort er!"
Nåväl, en liten skjuts fick vi oss allt, till Bergvik. Där traskades det runt flitigt, två Expert-butiker och även ett Siba, men ingen kamera! Vi dammsög oss vidare till Elgiganten, jag kan säga er att det inte är en kort bit att gå i minusgrader. Väl framme fanns det inte heller där någon kamera att köpa sig. Bittert svärande stapplade sig den lilla familjen Engström/Andersson den, om möjligt, ännu längre vägen hem. Kameralösa. Ledsamt.
Idag var det tänkt att jag skulle träffa Linda, när jag ändå var i Karlstad. En ledsam timme satt jag där vi skulle ses innan jag gav upp (jag är fortfarande mycket nyfiken på var hon befann sig!) och traskade runt i staden själv. Köpte små små ringar på en pysslig affär, så att jag kan göra halsband av mina pärlplattor! När jag gett upp mitt ensampromenerande ringde jag föräldrarna mina och möttes av en glad syn. De kom traskande, som sända från himlen (okej, från rulltrappan i mitticity då) med en misstänkt lådformad påse från Expert. Det slog mig att de fått tag på kameran.
Prisa gud!
Så nu sitter jag här, en kamera rikare, och lyssnar på en makalös live-skiva med Bob Hund. Fabulous!
"I noticed that someone has puked in the
toilet, so it seems like this is a cooool
rock place, you know.
Ja, det är någon som har spytt på toaletten
så jag hoppas det är någon av våra
landsmän så ni håller fanan högt och gör
bort er!"
År 8
Jag lever än, det är bara lite resor som stått i vägen för mitt bloggande.
Söndagen den 30 december 2007 var DET ÄR SOL DET ÄR SOL DET ÄR SOL WIIWOOWIIIWAAOOO DET ÄR SOL-dagen, första gången den här vintern. Det gjorde mig glad och ivrigt vaken trots de tidiga timmarna (okej, klockan var väl 10).
Har köpt mitt livs första ekologiska plagg! Jag känner mig därmed modern och miljövänlig. Det är skrämmande med alla förändringar som krävs för att jorden inte ska smulas sönder. Vi kommer att leva som bönder i Sibirien. Jag vet det.
Sen blev det nyår. Mest vemodigt och lite jobbigt och lite hemskt. På TVn pratar de om att året dör och allt förloras osv. Jag vill inte höra sådant tjafs. Jag vill veta att mina minnen från året ska finnas kvar så länge som jag själv vill det. Jan Malmsjö läser Nyårsklockan, flikar in med lite eget material beståendes av en suck och orden "var är vi på väg?" samt ett litet vift med huvudet. Ja det kan man undra, men jag vet ju redan! Vi är på väg till Sibirien, snart blir vi huttrande bönder med drömmar om lite klimathot så det blir lite varmare, så vi kan få använda våra ekologiska plagg och äta vår ekologiska mat.
Jag ska för övrigt inte lägga upp bilder från varje månad som visar vad jag gjort under året, som jag först tänkte mig. Det gör mig bara deppad.
Och för första året någonsin har jag nyårslöften. Och jag tänker skriva en bok. Ge er till tåls. Jag tänker skriva en bok.
