Igår träffade jag Emma. Ni kan se fram emot många bilder på henne, många bilder på mig och många bilder på blommor. Alla bilder på mig har Emma fotat.
Jag hade på mig farmors klänning som hon sydde på 50- eller 60-talet, Londonväska och Londonskärp.

Efter att ha träffats utanför tågstationen gick vi till Trädgårdsföreningen.














För ungefär ett år sedan var jag i Trädgårdsföreningen med Sara, och såhär såg jag ut då.


Efter en stund på Andra långgatans skivhandel (där jag köpte en dyr live-bootleg med The Clash från 1979, förstår ni eller?! jag dör!) åkte vi till Linné och gick runt i Änggårdsbergen och ville flytta in i vartenda litet hus.


Slutligen slog vi oss ned i kaffestugan på Lilla Änggården.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det var en väldigt tantig dag. Titta på blommor, ha på sig farmors klänning och dricka kaffe i en stuga.

Jag börjar gymnasiet imorn, så de senaste dagarna har handlat mycket om att köpa en ny kalender, tänka på klädval och kolla ut när jag måste gå ner till spårvagnen. Jag har aldrig behövt åka spårvagn för att komma till skolan tidigare, och det känns plötsligt som att det finns väldigt mycket som kan gå fel!
Jag har sett fram emot gymnasiet sedan...ja, sedan jag började högstadiet (en rimlig anledning), och nu känns det som att jag ska bli sänd till elektriska stolen. Men, det kommer nog gå bra.

Igår, när jag gick på stan och var i mitt bästa skoköpar-esse, hörde jag en bekant stämma. Det var ståuppkomikern Fredrik Reinfeldt som stod på torget i ett litet cirkustält. Han är allt bra rolig! Män med headset, kostym och solglasögon (tydligen ett nödvändigt vapen för den som är livvakt) i BMWs surrade runt torget. Jag smög över gatan för att ta en bild, men vågade inte riktigt beblanda mig med moderaterna som hade lite bättre utsikt, därav den dåliga bilden. Jag kände mig lite som Travis Bickle när han spionerar på Palantine i Taxi driver.

Efter det äventyret slog jag mig ner på en nudelbar när plötsligt yrvädret Adrian kom in. Vi gick på samma skola och han är grym på att fuldansa. En man kom ut från den minililla nudelbaren med en duva i handen. Från huset bredvid hördes slaktljud. Det började ösregna. Från mitt spårvagnsfönster såg jag en busslast kineser stå utanför en kinesisk restaurang.
Det var en bisarr eftermiddag. Ett konstigt inlägg. Jag lovar att jag inte hallucinerar!
Jag har köpt något fint som ni ska få se någon dag.

När jag inte är på Way out west eller nästan gråter av lycka över det nyinköpta chunky-jordnötssmöret så läser jag den här otroligt fina upplagan av Pride and prejudice som min mor köpte i London och lyssnar på Beach boys.

I lördags låg jag i skuggan av träden i sommarstugan med en bok och ett glas sockerdricka. Idag är jag hemma igen, och har tillsammans med Ebba, Sara, Malin och Maja sett José Gonzales spela på Götaplatsen.

Jag och far åkte till Östra Ämtervik för att gå på Alma Lövs museum. Dit kommer konstnärer för att bo under en period, samtidigt som de skapar konstverk som sedan visas på muséet. Jag kan egentligen inte säga så mycket vad jag tyckte om stället, för jag är fortfarande mållös. Jag kan inte heller säga att det var det bästa muséet jag varit på, för jag vet inte om man kan placera det i muséikategorin. Det kändes snarare som ett sagoland för vuxna barn.

Ovanför ser ni huset där man köpte biljetter. Sen gick man ut i skogen bland lingonris, kojor, paviljonger, baracker och pyttehus med tavlor, skulpturer och installationer. På ett ställe hängde rosa teckningar och stillbilder från Marie Antoinette-filmen:

Och här hade ett gäng harar en konferens om konst:

Det fanns en självspelande orkester också.



Sen gick man in i den här stora ladan! (Längst ner på bilden nedan skymtar man en ljuskrona byggd av trä, diverse pälsar och hockeyhjälmar, och till vänster skymtar man ett av rummen där konstnärerna bor. Det finns små skrubbar med sängar lite här och där!)




Talande fotoramar

Glasflaskorna på bilden var fyllda med olika mycket vatten, och när man körde runt med en cykel som fanns i rummet så snurrade flaskorna och slog till en pinne och de spelade melodin till Over the rainbow.

När man tryckte på en knapp blåstes säckarna i taket upp och formades till hästballonger!


När man gick ut ur rummet så hoppade den skitläskiga prästen!



Sen så fanns det ett hus där någon hade skrivit den kvantfysiska förklaringen till Alice i Underlandet, och ett annat där det fanns en låda och en knapp och när man tryckte på knappen så hördes ett mekaniskt ljud och ut ur lådan kom en stor fågel som skrek så fruktansvärt och äckligt att jag var tvungen att gå ut för att inte må psykiskt dåligt, och ur en bäcksvart, alltså verkligen bäcksvart, container hördes musik och om man vågade gå in i den (vilket jag först inte gjorde, det här muséet gjorde mig verkligen till det barn jag en gång var!), allra längst in, så fanns ett litet dockskåp med en dansande kvinna och jag blev så tagen att jag nästan ville gråta och jag är fortfarande berörd.
Vad ska jag säga? Snälla, åk dit om ni kan, och skynda er, för muséet läggs ner den 22 augusti! Och om ni inte kan så måste ni se den här bilden eller den här filmen som konstnären själv har filmat, då får man se hur hon går in och tittar på installationen och sen går ut igen. Det är såklart inte lika magiskt som det var i verkligheten, men fortfarande väldigt fint!

En dag gick jag, Sara och Ebba till Hemköp för att inhandla saker till en minipicknick.

Sara köpte världens sötaste mjölkpaket som var litet som en...barnhand!

Vi satt vid hamnen.

Vi satt på en gräsplätt nedanför "Läppstiftet".

Nu är jag hos mormor och morfar, och där spenderar man bäst dagarna med att spela alfapet och gå på auktion! Det var första gången jag var på auktion. Jag köpte inget, trots att det fanns diverse hattaskar och porslin och lampor och teburkar av plåt som såg ut som hus och var jättestora som fick det att rycka lite i auktionshänderna. En annan gång kanske!