I måndags blev jag äntligen av med det satans What-Would-Jesus-Do-armbandet! Det var Elin i min klass som till slut frågade, efter två långa och plågsamma månader runt min handled. (armbandet hade klängt sig fast, alltså. inte Elin)
Det hemska i denna solskenshistoria är att hon bara behövde ha det i cirka (ganska exakt) en åttiosextusenfyrahundra-dels så lång tid som jag, innan hon lyckades lura ifrån sig det till nästa intet ont vetande stackars offer. Jag antar att anledningen till att det tog så lång tid för mig är att jag är för snäll.

Det här är en väldigt..olämplig dag, på många sätt och vis. Jag är ensam hemma, och ska nu berätta exakt vad som finns här i ätbar väg:
Spaghetti, en mjuk blodapelsin, ett dussin (numera väldigt mjuka) pepparkakor, karamellfärg, frysta blåbär, en skalk limpa, m&m's, olivolja, en knapp näve cashewnötter, en skopa glass och ost. Och jag är vrålhungrig. Och jag har absolut inga pengar att köpa mat för. Jag tvivlar på att smaklös spaghetti och ett glas vatten är en särskilt hållbar middag i mitt tillstånd.
Tro nu inte att det brukar vara såhär - tomma kylskåp och inga pengar - jag ville bara klaga lite.

Ebbas sweet sixteen firades på Ahlströms konditori. Det var kanske inte fullt så glamouröst som det brukar vara på MTV, men bra mycket trevligare och semel-ätigare!
Som ni ser på bilden under, så var bilden ovan mitt och Saras födelsedagskort till Ebba! (fast i ett väldigt mycket gulare format, färgpatronerna i fotoskrivaren börjar ta slut)



Så där satt vi, bland alla små tant-gäng (och i vissa fall små gubbar som blivit ditsläpade av sina små tanter) och diskuterade allt mellan vampyrer och färgkombinationen blått/rött.

Mitt liv har i fyra månader känts som när man spelar the Sims och allt går riktigt riktigt bra. (alla sim-barn har gjort sina läxor, alla sim-vuxna har fått jobb inom karriärstegen för brottsling och blir konstant befordrade, inget brinner upp och räkningarna hinner inte färgas röda) Och trots alla miljöhot och Gazaremsor och terroristattacker och orättvisor och vinterkylor och skoskavda lilltår, så mår jag fiint. Nästan oförskämt fint, faktiskt. Jag vet inte riktigt vad det är med mig!

Alldeles strax ska jag gå ner till spårvagnen och träffa Sara och Ebba (nähä!). Vi ska fira Ebba som fyllde år i söndags (hurra! hurra!), och jag kan se en semla och en cappuccino torna upp sig i horisonten. Jag kommer lägga upp bilder imorn, kanske!

(Köpte förresten The Clash's - skriver man så på svenska? - liveskiva från 82 när de spelar på Shea Stadium igår. Attans vad bra! Framförallt Guns of Brixton, Armagideon time, Clampdown och I fought the law. Fy satan säger jag bara.)

Tiden går så läskigt fort (se på bilden bara! se hur ebba och sara susar fram! den är för övrigt från i söndags och hörde till det inlägg jag hade i huvudet - och trodde jag skulle skriva - samma dag). Att det snart är ett år sedan jag träffade Stockholms-Sara första gången och såg Cure gör mig helt mörkrädd. Det känns som att det var igår jag började skriva på GP, börjdade umgås med Sara och Ebba, såg Hästpojken, satt i regnet av ljusrosa blad under skolgårdens körsbärsträd, gick på bröllop, fick sommarlov, åkte till Stockholm, Norrland, var på Way out west, började skolan igen (herrejävlar vad sommaren försvann utan att jag hängde med i svängarna och hann ha picknick, äta jordgubbar och använda klänning), blev..jag vet inte, annorlunda på något vis (och jag blir verkligen aldrig ledsen längre - jag minns inte när jag grät sist! det kan lätt ha gått allra minst ett halvår), fick mina första betyg och nu är det ett nytt år igen.

På det förra årets 366 dagar skrev jag i genomsnitt med ungefär tre och en halv dags mellanrum - vilket antingen tyder på ett liv, eller bristen på ett.
Jag har inte tappat lusten till att uttrycka mig, bara hittat andra vägar att göra det på än bloggen. Och jag har väl aldrig fullkomligen älskat bloggvärlden. Anteckningsblock är det nya svarta.
Jag kan sluta med att tillägga att det här inte är ett hejdå, bara en dålig ursäkt till varför jag skriver så sällan.

I slutet av lovet (snyft snyft gråt?) åkte jag till Stockholm en dag eller två. Vi, det vill säga jag och min familj, bodde på ett ställe med utsikt över Drottninggatan. Det var väldigt centralt, antar jag. Den fina apoteket-skylten var fin.


En av dagarna, den enda jag egentligen hann göra något på bortsett från att gå någon meter på Drottninggatan eller stirra ut genom fönstret, så träffade jag Vera. Ifall någon nu minns det, så var hon en av de jag gick på Popaganda med i slutet av Augusti.

Vi satt på ett jättemysigt kafé i Gamla stan, ett såntdär typiskt sitcom-kafé där alla rollfigurer är jätte-stammis och praktiskt taget bor. Och så gick vi runt på stan.


Igår träffade jag Ebba. Och henne har ni ju aldrig sett förut, nej! Så jag tar och slänger in en bild på henne.

Det var för övrigt en av de få dagar jag orkat ta med mig kameran till stan på sista tiden. Jag skyller det på att den är så tung och jobbig att gå runt med, vilket antagligen är ett tecken på att jag är världens klenaste människa. Eller att jag har en väldigt tung kamera.
Vi bakade kladdkaka, jag och Ebba. Och vi skrattade uppgivet åt det hela när vi rörde ihop smeten, och när vi hällde i den i formen, och ställde in den i ugnen, och tittade på bull-tv, och tog ut kakan och ställde den på bänken, och skar upp den första biten och lik förbannat när vi åt av den. Det var den konstigaste kladdkaka jag någonsin smakat. Den var väl inte direkt äcklig, men inte heller särskilt god. Bara väldigt väldigt konstig. Såvitt jag vet ligger den numera i komposten.

Hej!