Fikade med Lina idag (eller okej, haha, inte idag utan för tre dagar sen. jag är smått seg med bloggen) på Fröken Ohlsson. Det är verkligen ett nytt favoritställe. Bortsett från Vanilj, Jacobs, Husaren, Vallgatan osv osv. Göteborg ska ju vara den stad i Sverige med flest kaféer, har jag hört? Hur som helst, jag åt en grillad ost- och skink-panini. Som sänt från himmelriket! Ät den nästa gång ni är på stan i Gbg!


Köpte mig även fyra små ramar (tio kronor st) på Sorbet. Den vackra dag då en vägg i mitt rum pryds av griffel- och magnet-färg ska jag byta ut bilderna i ramarna till bilder på vänner, och sätta upp på väggen. Najs najs!


Fick också ett ståtligt brev av Sara!

Dessa två fini-finisar hade jag äran att dela dagen med. Sarlistaven (hon vars mungipor går lite märkligt neråt) måste ni väl känna igen vid det här laget. Däremot kanske ni inte känner igen Ebba, såvida ni inte bor granne med henne, eller har sett henne på Slottskogens ponnyridning, eller snott en krona av henne, eller klappat henne på huvudskålen, eller sett henne i skogen eller liknande (man vet ju aldrig!).

Nåväl, vi halkade runt i Haga där vi möttes av stora sjok snö som av en händelse hamnade i Sarlistavens ansikte. Till en början trodde vi att det var nåra "småkillar" (jag hatar när folk säger småkillar eller småtjejer, men jag kunde inte hitta något mer passande ord) och spejade ilsket runt och sa att vi minsann skulle ta de jävlarna som kastat snö på oss. Tji fick vi, det var en gatulampa som skakat av sig snön.

Vi fann den halkiga vägen till några second hand-butiker, och det mysiga kafét Husaren där vi delade på en mat-tallriks-stor kanelbulle. Egentligen var det även tänkt att vi skulle gå på Håkan Hellström-signeringen på Bengans, men det blev lite ändrade planer. Man var tvungen att köpa skivan för att delta på signeringen, nämligen, och eftersom alla inte hade pengar så det räckte till så lät vi den hederliga scout-andan komma väl till pass. En för alla, alla för en - dvs ingen köpte skivan och ingen gick på signeringen. Istället sprang vi ner till Sjöfartsmuséet i hopp om att det skulle vara öppet, vilket det till våran förfäran bara skulle vara i tio minuter till. Lite spontant började vi istället kasta ner snö på vägen, vilket slutligen resulterade i vilda Chewbacca-skrin och snöbollskrig. Efter en stund upptäckte vi att vi var bevakade av två "småkillar" (okej, där skrev jag det igen) som stod ett par tiotal meter ifrån. De hade följt vårat exempel någorlunda, och stod och kastade lite snö på varandra.

Efter att ha sprungit några snöbollskastande varv runt sjöfartsmuséet-statyn, den som föreställer en kvinna som ledsamt blickar ut över havet där hennes sjömansmake befinner sig död eller levande, ni vet, så började vi traska därifrån. Till vår förfäran märkte vi att "småkillarna" kollat efter oss, samlat på sig lite snö och följt oss några meter för att sedan spårlöst försvinna. Självklart tänkte vi att de skulle följa oss ännu några meter för att sedan obarmhärtigt deltaga i ett icke-existerande fortsättande av snöbollskriget. Men, vi klarade skivan genom att ännu en gång skrika som Chewbacca, vilket verkade skrämma iväg dem.

De sista timmarna av vårat möte spenderades på kafé Vanilj där vi diskuterade svårigheterna i att skjuta någon om man har alzheimers.
"Hohoho, jag ska bara träffa först!" -Sara

Satan i gatan. Det här är bra.
Det finns ingen som är fulsnyggare än Siouxsie (och fulsnyggt är ju det nya snyggt, det nya svart). Jag riktigt ryser när jag hör mästerverket.
Det finns inget mer att säga.

Min grönmönstrade anteckningsbok innehåller nu två prydliga listor över låtar som är perfekta att lyssna på på sommaren (min nya tradition är att skriva låtlistor på vårdagjämningen). Den ena är från förra året. Då satt jag på balkongen, iklädd en tunn blus med en isglass i handen och hoppet om att hitta mina solglasögon. Jag satt där ute till klockan halv sju på kvällen, så länge var det ljust och varmt, med en Placeboskiva snurrandes i stereon.
I år ville jag inte vara sämre, så jag stapplade ut på mina sjuka ben, iklädd pyjamas och filt och med otvättat hår. En såndär typisk sjuk-utstyrsel. Snön (det var helt bissart, för det började snöa härom dagen. i mitten på mars! i göteborg!!) syntes här och där på marken, och jag ville väl helst av allt sätta mig innanför fönsterrutan där det faktiskt blir varmt när solen lyser. Men inte gav jag upp, inte, utan satt på balkongen tills årets lista var färdigställd. Och här är den!

Disco fever - Paris (inte att misstolka för Hilton!)
Nightmares - Billie the vision and the dancers
Weekends and bleak days - The young knives
Cheated hearts - Yeah yeah yeahs
Rundgång, gräslök, fågelsång - Bob hund
Shane McGowan - Hästpojken
Tous les garcons et les filles - Francoise Hardy
Hacken mixen pulvereizern - Jospressen
Everyone is on drugs - The Slaves
We are your friends - Justice vs. Simian
Kino - The Knife
Don't you blame it on me - Log Lady train
Självmordsblond - Kristian Anttila
Konstigt - Monica Zetterlund
Hong Kong garden - Siouxsie and the Banshees
Den knivskurne - Tant Strul
Circle square triangle - Test Icicles
Albino apparel - Tiger Lou
En vän med en bil - Håkan Hellström
Lion - Honey is cool
Dancing with myself - Nouvelle Vague
Guns of Brixton - The Clash
Kom igen kommissarien - Slagsmålsklubben
Fire in Cairo - The Cure

Sen saknas det något med The Smiths också, jag vet bara inte vilken låt. Kom med förslag!

(& nu har frågan ställts -Vad sjutton är en Sarlistav?! Svaret är att det är namnet på Göteborgs-Sara. Det är superfiffigt att kunna hålla reda på de två Saror jag känner, utan att behöva skriva "ni vet, hon från Göteborg" eller "ni vet, hon från Stockholm". Nu vet ni!)

Inne på GP-huset står just nu en frysbox på Graffiti-redaktionen. Frysboxen i fråga är full med sånadär svalkande grejer man slukar på sommarn. Ni vet, man brukar kalla det för glassar eller något i den stilen. Dessa glassar ska, inom en mycket snar framtid, genomgå det årliga glasstestet.
Det smärtar mig något så oerhört, att en liten grupp ungdomar kommer få frossa så att det står härliga till. De kommer frossa tills kräkreflexerna går på högvarv, tills de känner att de aldrig mer ens vill höra talas om glass.
Det smärtar mig, att en av de ungdomarna skulle varit jag.

VARFÖR BLIR JAG SJUK HELA TIDEN?! VARFÖRVARFÖRVARFÖRVARFÖR?!
Sitter hemma och försöker bromsa in den hemska förkylning som drabbat mig. Botemedlet är The Cure. Såklart. Fiffigt.


(Jag har levt värsta bloggar-livet de senaste dagarna. Har bara legat i soffan med laptopen i knät, och min enda motion har varit att stappla de korta små metrarna till toaletten och tillbaka. Jag har alltså inte suttit vid datorn som jag har alla bilder på - och är därför två dagar efter med att publicera. Intressant!)

Solen skiner och fåglarna kvittrar. En sån dag är det. Och det är 7.9° för varmt för att det ska kunna snöa (fast okej, det snöar ju ändå aldrig här). En sån dag är det. Och jag sitter inomhus, med någon form av sjukdom som gör att jag ständigt går runt med känslan av att bli slagen i ansiktet. Jag orkar inte ens bry mig om att det i morse var så ljust att jag kunde se visarna på väggklockan. Orkar inte bry mig om att det är värsta sommarvädret ute, och att det kommer försvinna när som helst. (Det sägs att det kommer bli kallt och regnigt igen efter påsk, vilket innebär att det kommer bli kallt och regnigt på min födelsedag. Det = ingen picknick. Järnspikars!)

Jag saknar, som de flesta andra, sommaren så extremt mycket. Minns hur jag, Malin och Lovisa poppade runt i staden. Hade picknick på varenda ledig kvadratmeter (exempelvis i ett trapphus i nordstan. det var väldigt mysigt, tills en ohövlig securitasvakt klampade in på vårat revir). Vi brukade turas om med vem som skulle betala för den stora toaletten i femmanhuset. Så satt vi där inne (dock inte på toan, vilket man iofs brukar göra på en toalett) och tuperade håret, busringde och pratade. Allt det där känns så ledsamt avlägset nu.


1. Malin och jag på picknick i Nordstan-trapphuset
2. Jag och Malin på en annan picknick
3. Falaflarnas gruppkram vid tågen
4. Favoritpicknickplatsen, under ett träd i Trädgårdsföreningen
5. Lovisa under trädet

(Och som vanligt ska ni klicka på bilderna för förstoring)

Hade en konstig dröm inatt. Jag gick för mig själv i stan, Nordstan kanske, och omkring mig var det massvis med folk. Blicken var spänd rätt framåt och jag gick med raka ilskna steg (typ som jag gjort under koma-dagarna). Plötsligt börjar jag skrika "FITTA! FITTAAAAAAAAAAA!!!" med en grov mansröst, och människorna runtomkring mig reagerade på ett väldigt märkligt sätt. De vände sig mot mig och tjoade "JA!" och "DET ÄR BRA, DET!" och hötte på ett glatt sätt med näven. Märkligt. Ni får inte tro att jag brukar bete mig sådär.

Fortsatt koma, fast en lite piggare och gladare sådan, tills jag fick ett ledsamt meddelande från Sarlistaven Sara. Vi kunde inte träffas idag som planerat. Detta innebär att jag inte heller kommer köpa mig en tallriksstor kanelbulle att dela med henne just idag.
Jag gick senare hem från skolan, med Hästpojken-fyllda hörlurar i öronen och ett stort behov att skrika rätt ut. Lite som när jag och Fia skrek "KÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖTT!!!" på Saltholmen (okej, nu tror ni ju att jag är precis som i drömmen ändå). Bestämde mig för att baka chokladmuffins, och gissa hur länge jag höll fast i de tankarna. Jo, i två sekunder ungefär. Är helt hopplös på det där, jag kan bestämma mig för att göra superkreativa grejer men kan aldrig ta tag i det själv. Tar jag hjälp av någon annan blir jag missnöjd (obs! skôj grej! skrev misstänkt först!). Annars blir det inte av på länge, och när det väl blir av så finns det ingen känsla i det längre. Vi kan dra slutsatsen att det nog inte blir några chokladmuffins för min del.

Har gått runt i total koma de senaste dagarna. Blivit besatt av iPODen, begravt mig i halsduken, stirrat tomt och ilsket rätt ut i luften, varit tyst som en..tyst person. Varit bitter.
Fram tills idag vid fyratiden.
Ett litet Sara-&-Ebba-möte var planerat vid fontänen i Brunnsparken, vilket genast fick mig på andra tankar. Vi diskuterade livet i stort och smått över en varsin form av kaffe (mocka, latte macciato och chai-latte. det sistnämnda är väl förvisso inte direkt kaffe, men vi kan säga så bara för att mesiga Sara ska verka lite mindre mesig). Ämnen som getter, gropiga kinder och dagisbarn dök upp mellan Fröken Olssons kaklade väggar. Koman var som bortblåst, och i slutet av vår fika tappade jag nästan rösten av allt vårt pratande. Ett gott tecken, men jag fasar för att koman kommer tillbaks vid åttatiden imorrn. Skola.

(förresten! klart ni vill läsa mitt senaste GP-skriveri, en text om ett påskäggs-målar-set!)

Lördag 1/3 Varm i hjärtat blev man, mars mars mars! Vår vår vår! Och så bjöds det på en Kentkonsert med en finfin kusin. Vi (jag & kusinen) träffade på en snygg Hanna, som köat i flera kalla timmar vilket jag & kusinen inte alls gjort. Trots detta faktum fick vi lika bra platser.
Själva konserten, då. Amazing, som det heter om man är lite lagom hipp. Förbandet Familjen var mest lite störiga. Musiken var inte dålig, men sångaren gick mig på nerverna. Kent, däremot, höll fanan ganska högt. Saknar bara de äldre låtarna (var var När det blåser på månen?!). Känns mest som att det var en konsert för de nyare fansen.
Kvällen avslutades med att jag blev två tygmärken rikare och en hundralapp fattigare. & att jag träffade på Linda och Marta!

Fina kusinen

Måndag 3/3 Sysslade med pärlplattor (gjorde ett helnajs halsband föreställandes en humla) innan det bar iväg till GP. På hemvägen (Göteborgs alla intressanta människor kommer ut från skrymslen och vrår när kvällen närmar sig, det vet vi ju redan) var det ett par helfestliga alkoholister som sjöng för de spårvagnsväntande människorna. "Ju längre bort man går från dom, desto renare låter sången!" var Fias mening kring det hela.
Väl hemma ställde jag mig själv frågan om man kan bli lycklig av en kvällsmat. "Ja" blev svaret. Allt som krävdes var jordgubbskräm, apelsinjos, ciabatta och vindruvor.

Tisdag 4/3 Kvällsmat i all ära, men musik gör mig ännu lyckligare! Det mesta låter riktigt bra så länge det är tillräckligt hög volym och tillräckligt mycket sol. Eller som jag skrev i en anteckningsbok den första dagen på sommarlovet; "Inget låter bättre än His morning promenade på högsta volym". Stämmer fortfarande ganska väl.
Lyckligheter som hänt på sista tiden:
- På lunchen hördes hög musik i korridoren, SÅNT HÄNDER BARA PÅ SOMMARN!
- Det var livespelningar i uppehållsrummet. Ni vet, sånadäringa riktigt töntiga med folk som går på skolan. Små och halvdåliga, men likförbannat lyckogivande!
- Någonstans i Mölndal hördes hög musik! Ni lär förstå vid det här laget, att det är sådant som gör mig lycklig.
Vädret var för övrigt riktigt läskigt. Stekande sol i första sekunden, och snöstorm i nästa. I Göteborg!

Onsdag 5/3 Klassen var på någon form av skolkonsert på Konserthuset. Vad jag egentligen skulle berätta, är att jag ÄNNU en gång sprang på Marta (gjorde det senast i lördags, ju)!

Torsdag 6/3 Fikade med Sarlistaven. Hon är fin, hon. OCH SÅ SPRANG JAG PÅ MARTA IGEN! DET HÄR ÄR LÄSKIGT!

Sarlistaven. Att skärpan hamnade på handen är dock inget att hänga i granen.

Känner mig extremt efter vad gäller bloggandet. Vore det inte för en sprängande huvudvärk och en gräslig tidsbrist, så skulle jag berätta för er om en Kentkonsert, en lycklig kvällsmat och lite människor.
Imorrn kanske.

---

Uppdatering: Fransmän ska inte sjunga på engelska.