Fina Lina & jag fikade i Haga. Morotskaka med latte, LÖVLI! Vi diskuterade bekantskapskretsar, vilket resulterade i att jag blev nästintill mörkrädd. Världen är tydligen liten. Vänner jag inte trodde att jag hade några som helst band till (förutom det att jag känner dem) känner ändå alltid nån som känner nån som känner mig. Ringarna på vattnet kan självklart spridas sjusatans långt, men blotta faktum att alla jag känner i Göteborg har någon sorts anknytning till varandra är riktigt läskigt. Det är alltså inga långsökta grejer vi pratar om! Önskar att jag hade ett riktigt bra exempel, men det har jag tyvärr inte på rak arm. Istället har jag en bild på Lina.

Och på hemvägen! På hemvägen! Så såg jag Martin Elisson i Hästpojken! Undrar varför han kollade på mig med igenkännande (och spjuveraktiga) ögon. Varför? (Sarlistaven har mungvoloido-smittat mig, jag är superhyper!!)