Igår fann jag livsmening i stillsamt pensionärs-liv. Äta lite potatis. Dricka en skvätt kaffe. Sitta still i soffan. Se mörkret falla. Höra klockan ticka. Och så kom jag på vad jag skulle behöva/vilja ha; en storebror. Snälla mor och far, ge mig en inte alltför hetrosexuell, musik- och foto-intresserad och småklen storebror som är lite jobbig när han står och hänger vid dörrkarmen, slänger kuddar i huvudet på mig när han är sur, stökar till det i mitt rum och lånar ut fina skjortor och visar göteborgs bästa skivaffärer. Kom igen nu vaa.

Idag har jag cyklatttttttttt. Och jag är helt sinnesförvirrad som knappt orkar skriva eller ens hålla mig vaken, kaffekoppen till trots.

Bra sak: Analoga-kameran-film-rullen är inlämnad och befinner sig just nu någonstans i Göteborg där bilder på Sara och Moa som står vid en stenvägg i Stockholm, jag vid ett gäng stora röda blommor, Ebba med en bunt kastanjer i händerna och Andréa i ett industriområde doppas i kemikalier. Snart har jag de (förhoppningsvis) fina bilderna i handen, redo att publicera dem på bloggen.

Aldrig aldrig aldrig trodde jag att jag skulle föredra att vara i skolan än att ha höstlov. Jag vill inte ha höstlov, inte nu. Det känns bara så onödigt, de kunde väl ge mig lov när jag känner att jag behöver det istället? När jag är så nära en kollaps att jag dör om jag inte får höstlov. Då är det lite mer passande. Samma sak med att det blir vintertid inatt (för det blir det väl?). Jätteonödigt av gud och Fredrik Reinfeld och Dalai Lama att ge oss en timmes extra sömn nu, första dagen på lovet! NU behöver ju ingen sova för att orka kämpa sig iväg till skolan dagen därpå.

Jag har fått någon Mozart-låt (låt?! säger man så om Mozart? ett Mozart-stycke snarare, kanske. så säger vi. jag har fått ett Mozart-stycke) på hjärnan. Den har brytit sig in i huvudskålen då och då de senaste månaderna. Det är ganska fint och stillsamt, att höra den lugnande pianomelodin pulsera som bakgrundsmusik när man går runt i en hetsig stad som redan verkar tagit sig an julhandlandet (varenda annons i GP handlade om julbord redan för några veckor sedan!). Så kan man bara flyta fram där istället, med ett svagt litet léende fastklistrat på munnen. Det är en ganska stor kontrast mot de Clash-låtar som fräst runt i huvudet den senaste veckan/veckorna. Jag får ofta bara lust att gå runt och sparka på saker när jag lyssnar på Clash.
(Det är de första 25 sekunderna av den här som jag haft på hjärnan.)
Å andra sidan är ju Clash herrejävlarns bra de med! (nejnejnej, de orden räcker inte! jag skulle kunna spy ut en härlig soppa, stort som ett hav, med lovord om dem, men nu är det inte Clash det här inlägget handlar om.)
Sen så finns det en hemskt fin film om Mozart. Amadeus heter den.

Jag fick ett fickur av fadern min härom veckan. Det tickar hemtrevligt på mitt skrivbord när jag kommer i närheten.

Idag har Andrea varit här. Vi luktade på hårsprej på Åhlens, åkte till "söh..södra...eh..sk-skåne?", pratade om skinheads och bakade något kladdkake-liknande vid namn "sega chokladrutor". Hemskt gott var det, kan jag säga er!

100 g smör
2 ägg
3 dl strösocker
1½ dl vetemjöl
4 msk kakao
1½ tsk vaniljsocker
2 tsk bakpulver
35 minuter i 150°
H O L Y  J E S U S !

Vissa dagar tycks livet bespara mig på lycka såsom jag brukar bespara mina maträtter på sås. Jag är inte så förtjust i sås, hur kan man vara förtjust i sås när det är två jävla grader ute och det är så mörkt att man inte ser visarna på väggklockan innan man tänt lampan och löven ligger i bruna gegg-klumpar på gatan?! Hur kan man?! Vad som då återstår att göra är bara att snöra skorna och gå till skolan och stänga av alla sinnen och bara skrrrriiiva och göra det man ska.
Två saker som gjorde mig glad igår:
fluffigt godis
korv
Det hör ju alla, att jag är den nya Kicki Danielsson som äter sig lycklig på korv.
Jag träffade Sara efter skolan, och vi åkte iväg till Härlanda fängelse för att se Detektivbyrån spela och "tjôte hôl i skalleran" på härlig värmländska. Självklart är jag så dum att jag varken tar med pengar till bandtshirt eller kamera. Jag har blivit helt bli-utsatt-för-knivrån-paranoid av självförsvarslektionerna vi får i skolan. Vad kan jag försvara mig mot? En jämnårig jämn-klen tjej kanske, och hur många sådana springer runt och knivrånar folk?

Idag var det tänkt att jag och Sara skulle se Somers town (This is England-mannens nya film) och vi gav oss därför ut i det vedervärdiga Göteborgsvädret. Förgäves, if I may say so. Filmen har nämligen och tydligen slutat visas. Vi surade runt ett tag, innan vi bestämde oss för att åka hem till mig istället. Såg på This is England, kanske för att bota Somers town-abstinensen.

Jag hade kunnat döpa det här inlägget till "friday night, saturday morning" för att fortsätta på låtcitat-temat. Men det gör jag inte.

När jag startade den här bloggen så tänkte jag "tredje gången gillt" (det var nämligen den tredje bloggen jag gjorde) och "jag ska aldrig mer skriva om hur längesen jag skrev något sist". Jag tänker inte skriva det nu heller. HA.

Kanske för första gången någonsin, så vill jag faktiskt att helgen ska ta slut. Visst, jag har alltid hatat söndagarna - på grund av den obehagliga tomma känslan - men det betyder ju inte att jag vill att det ska bli måndag igen. Det är bara det att jag på sista tiden varit ovanligt rastlös och uttråkad. Jag har nästan inte varit uttråkad över huvud taget under de senaste tio åren av mitt liv.
Jag har fått mig en ny favoritsyssla, som jag tar till med om jag är hemma och har tråkigt. Istället för att bara slösurfa och kolla om jag fått något nytt mejl en gång i minuten, så spelar jag spindelharpan och lyssnar på Hey little rich girl. Jag gjorde det i säkert fem timmar häromdagen. Minst! Och jag tycks aldrig tröttna, det är det som är det otroliga.
Som sagt, så längtar jag nästan efter att veckan ska börja. På måndag så kommer Andrea hit och äter våfflor (ny tradition!) innan vi åker till GP, på onsdag ska jag träffa Sara och Ebba (gammal tradition!), på fredag spelar Detektivbyrån (ingen tradition!) och på lördag ska jag förmodligen se Somers Town med Sara. Förra veckan gjorde jag inget över huvud taget. Eller jo förresten, jag spelade spindelharpan och lyssnade på Hey little rich girl!