Solen skiner och fåglarna kvittrar. En sån dag är det. Och det är 7.9° för varmt för att det ska kunna snöa (fast okej, det snöar ju ändå aldrig här). En sån dag är det. Och jag sitter inomhus, med någon form av sjukdom som gör att jag ständigt går runt med känslan av att bli slagen i ansiktet. Jag orkar inte ens bry mig om att det i morse var så ljust att jag kunde se visarna på väggklockan. Orkar inte bry mig om att det är värsta sommarvädret ute, och att det kommer försvinna när som helst. (Det sägs att det kommer bli kallt och regnigt igen efter påsk, vilket innebär att det kommer bli kallt och regnigt på min födelsedag. Det = ingen picknick. Järnspikars!)

Jag saknar, som de flesta andra, sommaren så extremt mycket. Minns hur jag, Malin och Lovisa poppade runt i staden. Hade picknick på varenda ledig kvadratmeter (exempelvis i ett trapphus i nordstan. det var väldigt mysigt, tills en ohövlig securitasvakt klampade in på vårat revir). Vi brukade turas om med vem som skulle betala för den stora toaletten i femmanhuset. Så satt vi där inne (dock inte på toan, vilket man iofs brukar göra på en toalett) och tuperade håret, busringde och pratade. Allt det där känns så ledsamt avlägset nu.


1. Malin och jag på picknick i Nordstan-trapphuset
2. Jag och Malin på en annan picknick
3. Falaflarnas gruppkram vid tågen
4. Favoritpicknickplatsen, under ett träd i Trädgårdsföreningen
5. Lovisa under trädet

(Och som vanligt ska ni klicka på bilderna för förstoring)