Ett sådant har jag kommit på (läs rubriken).

År 2008 ska jag bli tillräckligt tuff för att kunna säga att jag vill ha mitt kaffe svart.

Känner mig lite seg, har fortfarande inte "kommit ut med" att bloggen existerar och jag tappar därför lite av lusten att skriva. Därav alla sammanfattningar.

Onsdag den 24 oktober Möttes idag av en rent ut sagt glittrande Johanna i korridoren, och jag blev löjligt glad, raderna av bänkar och skåp sken upp kan man nästan säga. Hennes hår stod åt alla håll och mitt i det gömde sig ett par kattöron. Det hela kändes lite Berny, fast gladare.
Efter skolan hade jag utvecklingssamtal, det står därför härmed klart att jag är lärarnas gullegris och perfekt på alla sätt och vis. Fast, ja, bortsett från idrotten då.

Lördag den 27 oktober Hookade upp med Sara idag, vid Korsvägen där "cyklarna" stannar (jag hade i ett, från mitt parti, sömnigt telefonsamtal sagt att vi kunde ses där fyrans cykel stannade, men menade spårvagnarna). Vi köpte den fantastiska väskan, som ni ska få se bild på så småning om. Jag följde med Sara till dansen (dvs satt utanför och upplevde värsta sortens tristess. jag upptäckte, till min förskräckelse, att jag hade papper men ingen penna och hoppades att jag för allt i världen skulle ha origamikunskaper i fingrarna och började vika papperet kors och tvärs) innan vi drog till Vanilj och fikade. För ovanlighetens skull fanns det faktiskt platser bortsett från de höga borden mittemot kassan, för ovanlighetens skull fanns det faktiskt platser i världshistoriens mysigaste soffhörna som man så länge drömt om att få sitta i! Väl ihopsjunkna i soffan började vi knäppa fasansfulla bilder. Det kan hända att publik får skåda dom någon gång!

Söndag den 28 oktober Otroligt hurtiga, eller åtminstone nästan, tvångsvaknade vi vid 9tiden och tog på oss våra traspaltor till kläder. Vad vi hoppades på var lite skitsnygg höst-/vintermorgonsol, en fotovänlig sådan alltså. Utrustade med någon form av frallor och jos, och även kameror + tillbehör traskade vi upp till Guldheden, vilket tog längre tid än vad jag räknat ut. Jag kan inte påstå att det blev många kort tagna, inte heller att det var särskilt varmt eller att dendär skitsnygga höst-/vintermorgonsolen höll sig framme. Efter en inte allt för lång stund satte vi oss i en busskur för att åka hem igen. I väntan på bussen skrek vi ut Fucking Åmål-citat över guldheden, såsom "Män, ja trodderäva Marcöös" samt drack jos.
"Ja jillarenhä josään, ja troreä curry i'en"
Flertalet aningens flamsiga filmer spelades in med repliken + det egenförfattade litterära masterpiecet (curry-repliken). Dom får ni också se så småning om.
Väl hemma såg vi på Fantomen på operan, verkligen en av de saker som får mitt hjärta att slå aningens fortare. Som en liten skjuts tillbaka till verkligheten hörde jag på kvällen Hadbi B's återkomst. Till en början trodde jag att det bara var min fader som ropade något, men jag hörde efter ett tag att det var opera från orienten.

Måndag den 29 oktober I natt drömde jag att jag satt på kanten av Poseidon-fontänen, för att ta kort på mig själv eller likande. Plötsligt upptäcker jag att jag sitter på Kurt Cobain och att han på något sätt är ingjuten i fontänen, att han dessutom lever där och inte alls är död.
Fin dröm, indeed.

Tisdag den 30 oktober Träffade idag Andrea. Vi gick på ett konditori vid namn Ahlströms, där pensionärerna hänger. Jag unnade mig själv en slags tårtbit + sked, tanten i kassan var underlig och gav mig en gaffel samt orden "du får den på köpet". Jag undrar fortfarande vad hon menar!
I toalettkön kom en söt liten (jag menar verkligen liten, hon gick mig till axlarna knappt) pensios fram till mig och sa att papperet var slut. På något konstigt sätt förgyllde det min dag, där hon stod i sina nylonstödstrumpor som gick upp till knäna. Jag tänkte mig att hon kanske var lite som den rika damen med pianot i fyran över mig, fast säkert mycket rarare.
På kvällen gjorde jag pärlplattor, avslutade bland annat en med Bob hund-motiv. Jag hade under dagen köpt en påse med 1000 begia pärlor bara för att kunna göra klart Bob hund-plattan som krävde enbart 24 pärlor. Jag frågade förtvivlat min mor vad jag skulle ta mig till med resterande 975 pärlor, hon svarade med ett skratt att "det är av samma färg som tant-nylonstrumpor". Det räddade kvällen lite. Jag beslutade mig för att göra en pärlplatta med motivet jättegullig tant på Ahlströms konditori.
             
                  Ahlströms konditori

Herre min jesus, jag glömde att se på True Tilda igår! (Om ni läst tidigare inlägg så vet ni att det är ett fantastiskt barnprogram som går på barnkanalen, vilket jag och Sara hittade en ledsam söndag. Alla söndagar är ledsamma.)
Jag som ville se snoriga barnhemspojkar i ett gammalt London, smutsiga men ack så charmiga sotargossar med mössan på sniskan, ilskna barnhems-herrar, och vänliga men allt för blyga barnmorskor som bara vill barnen väl men inte vågar sätta sig upp mot den ilskna barnhems-herren.
Jag missade det!
                 

Jag har tidigare skrivit om min granne Hadbi B, men nu har jag en annan granne att presentera. Jag vet inte vad denne heter då denne bor ovanför mig och jag har därför aldrig sett dennes namn på dennes brevinkast. Däremot kan jag föreställa mig att det är en äldre dam, helt klart pensios, som bor i en fyra. Möblerna är gamla och snirkliga, i hallen finns en stor spegel med guldram och i alla tak hänger kristallkronor. På fötterna har hon grå små tanttofflor och på benen sitter ett par tunna nylonstrumpbyxor. I ett av hennes för många rum står ett piano som hon aldrig använder för fingrarna är lite för krokiga. Det var genom detta piano jag finge reda på damen.
Det var söndagkväll, och säkerligen så att damen på plan 7 hade söndagsmiddag och sonen/dottern/barnbarnet var på besök med familj innehållandes ännu en son/dotter. Själv satt jag i godan ro och tittade på Twin Peaks och åt paj, när jag plötsligt hörde ett konstigt ljud. Jag pausade Twin Peaks för att höra vad som lät, och vägde mellan antingen gitarr eller piano spelat av barnet/barnbarnet till damen i nylonstrumpbyxor. Kanske barnbarns-barnet, rent utav. Och ja, där finge jag reda på damen.

På kvällen blev det till med sömnbesvär. Jag ska aldrig mer se Log Lady-introt när jag tittar på Twin Peaks. Hon skrämmer skiten ur mig, och framförallt det lilla vedträet hon bär med sig.
                          
För att lindra de paranoida tankegångarna man får av henne, började jag läsa en bok jag köpte förra veckan. Det slutade med, att jag läst ut hela boken. Att läsa en hel bok för att lyckas somna är inte en bra metod, då det bara leder till att man måste tänka igenom hela boken och dess händelser minst två gånger.

Kom ihåg det. Om ni vill somna lättare ska ni inte;
Filosofera kring Log Lady
Läsa en hel bok

Att krama hej är antingen det besvärligaste eller trevligaste man kan vara med om.
Säg att du träffar en person första gången, men du känner den redan via exempelvis internet. Ska du hälsningskrama? Kan man hälsningskrama vem som helst eller blir det bara konstigt då? Eller om du träffat personen en gång förut, är det okej att göra det eller ska man rent ut sagt krama personen? Eller, så träffar du en kompis du brukar krama hej till, och kompisen har med sig en person du aldrig träffat förut. Ska man hälsningskrama även den?
Jag tycker mest att det här är skitkrångligt och ganska löjligt. Det är mest en ny trend som föddes relativt nyss, förut kramade man bara hejdå. Och vem får man hälsningskrama utan att drabbas av "gjorde jag fel nu"-känslan? Som sagt, löjligt!
Den nya grejen i min skola har blivit pussen på kinden, som började utövas av alla gangztah-hiphop-killar, men har nu spridit sig bland tjejerna. Som tur är behöver jag inte delta i dessa aktiviteter med tanke på att jag inte umgås med dom personerna. Det tog för övrigt flera år innan jag började hälsningskrama (samma grej där, jag umgicks/umgås inte med de personer som var först med det. förhoppningsvis tar det än fler år innan jag börjar med kindpussen) men när det började sprida sig till "alternativkretsarna" blev det en vana för mig. Sara och Lovisa till exempel, dom får alltid hälsningskramar. Och då är det bara trevligt, jag känner ju dom!
Anledningen till det här inlägget är säkert det att jag växt upp i Sverige, bland svenskar. Vi är så otroligt instängda i oss själva och asociala. Verkligen inte tillräckligt öppna för att kunna prata med främlingar, ens när det gäller en fråga som "ursäkta, vet du vad klockan är?". Om någon tar modet till sig att faktiskt säga hej eller le lite, så klassas den som psykiskt sjuk.
Läskigt.

-Är du feminist?
Det känns nästan som en självklarhet, att det är det jag ska vara. Så har det varit sedan jag var hur liten som helst, redan innan jag gick i skolan. Jag lärde mig skriva som fyraåring. Det kan till och med ha varit innan dess jag lärde mig om det. Jag lärde mig vad feminism innebar innan jag lärde mig skriva. Jag blev nog feminist innan jag lärde mig skriva till och med.
Jag var, säg fyra år och satt på köksgolvet. Sa stolt till mamma att "jag är minsann en pyssilist" vilket jag menade "jag är pysslig" med. Mamma frågade om jag visste vad feminism var. Jag kände igen ordet, det var därifrån jag hittat inspirationen till det egenpåhittade ordet "pyssilist". Mamma berättade ordets innebörd, jag minns att jag frågade något om Göran Persson.
Spice Girls blev mina stora idoler.
Det är väl klart, det var ju girl power!

Förkylning. Kväljningar. Huvudvärk. Döv på högra örat. Ont där blindtarmen sitter. Svinont.
Allt detta har drabbat mig de senaste dagarna, och jag börjar ana att det enbart finns ett rimligt svar på det hela. Jag har fått en sjukdom bara patienter hos Dr House kan få.

Åter igen - den svikande fria tiden!

Fredag den 12 oktober Träffade Sara efter skolan. Vi kilade runt på stan, och hittade dröm-väskan! 450 spänn, säkra bananer aningens dyrt med dock så värt det. När den är kirrad & köpt ska ni få se den!
Jag tänkte på hur fruktansvärt glad jag är att bo i Göteborg, fastän att jag i slutet på sommarlovet intensivt hatade att bo i en stad utan ett Beyond Retro på Söder (jag menar självklart Stockholm). Göteborg är en fruktansvärt fin liten storstad, och efter lite Sara-promenerande i den kom jag på hur många favoritaffärer vi faktiskt har har. Utöver basic-ställena som H&M, Indiska och Myrorna har vi dom lite mindre kedjorna Monki och Weekday (+ Granit!). Och ställena jag måste få kalla guldklimpar! Ragtime, Indigo (kinaskorna och sjalarna!), Sorbet, Prickig Katt, Milk and Honey, Sol och Vår, med mera (annat ord för "jag har glömt namnen på flera affärer"). Och så Topshop, som är svårt att placera i nån kategori.
Jag och Sara gick dessutom till Engelska tapetmagasinet, blev kära flera gånger om. Okej, dom flesta tapeterna där kostar ca 1000 kr/metern, men att drömma skadar ingen.
P.S. eller liknande: Vi tog oss även till Antikhallarna och drömde oss bort bland fickur och Beatles-frimärken. Nästa gång vi åker dit får vi se till att ha med oss penningar!

Lördag den 13 oktober Idag träffade jag Sara tre gånger. Först vid 12tiden, då vi gick till Garage sale där dom rear ut grejer från flera av favoritaffärerna nämnda ovan. Andra gången vi träffades var efter Saras dans. Vi gick och fikade på Vanilj, som blivit lite utav vårat stamställe nu eftersom vi går dit minst en gång i veckan. Det brukar se ut som så att vi sitter vid dom höga borden mittemot kassan, eftersom det aldrig finns plats på något annat ställe men det är faktiskt dom mysigaste platserna bortsett från soffhörnan, jag med en liten latte med chokladsmak, Sara med random fika bjussat av mig.
Tredje gången vi träffades var efter SMK-konserten som Sara gick på. Jag ångrar verkligen att jag inte bestämde mig för att köpa biljett förrens dom var slut. Jävla sell-outs. Hur som helst åkte hon hem till mig då. Det tog inte lång tid förrens vi låg på golvet och grät av skratt. Åtminstone jag. Sen lyssnade vi på SMK tills vi kom att tänka på grannarna. Det finns ju faktiskt inget som låter bättre än His morning promenade på högsta volym. Efter en kort stunds tanke på grannarna hörde vi en av dom. Hammrandes. Klockan var nu efter midnatt, trots att läggdags för verktygen är vid 7 på kvällen. Jag kom då på, att den hammrande mannen (varför tror jag att det är en man?!) faktiskt varit händig från klockan nio på kvällen fram tills nu. Sara kom med det smarta påståendet att "han kanske bara väcker sin fru?". Var logiken bottnar vet jag inte.
P.S. eller liknande: Jag har lyssnat på Kents nya, och vet verkligen inte vad jag ska tycka.

Söndag den 14 oktober Sara sov över (jag antar att jag inte behöver påpeka "hos mig!") lördag till söndag. På söndagen vaknade vi vid halv ett och kom stolt på att vi upplevt världens nyktraste föräldrafriaste(dock jätteroligaste) tvåmanna party någonsin. Vi kan dessutom stolt berätta att ingen av oss druckit en droppe alkohol i våra dagar.
Det blev Barnkanalen-tittning mellan 12.30-18.00. True Tilda och Vincent och jag var klart bäst. Tänkte att ni ville veta, lixom! (får inte missa True Tilda nästa söndag!)

Måndag den 15 oktober Ganska sur dag. Jag väcktes dock av ett uppmundtrande sms från fröken Elliot (som jag tyvärr råkat radera, jag tänkte nämligen skriva det här i bloggen! men det stod något i stil med "vad sägs om en ljuvlig höstpromenad i den friska luften upp till Johannebergsskolan, tätt följd av en harmonisk fiollektion som lindrar båte kropp och själ (lindrar i synnerhet axlar)"). Efter skolan bar det alltså av till en harmonisk fiollektion. Innan den började stod vi utanför och pratade Kent. Då fick jag höra om begränsningen vad gäller signeringen på tisdagen. Bara de som köpt skivan på Bengans skulle få komma in.
På kvällen fick man oväntat mormorbesök. Den kvinnan driver mig till vansinne.
Sur dag, som sagt.

Tisdag den 16 oktober "Nämen heej, vad länge sen! När kan det ha varit sist?!"
Man börjar bli gammal?

Tiden man har under den fria tiden sviker mig. Den fria tiden är inte fri. Därför giver jag er en sammanfattning av veckan, eftersom jag inte hunnit skriva tidigare.

På söndagskvällen var jag såhär (tänk er en person visa ett litet mellanrum mellan fingrarna) nära på att impulsköpa en Rolleiflexkamera på ebay.

Vad som hindrade mig var inte brist på pengar, utan bara brist på rolighet.
På måndagen var det såpass soligt att jag ett tag trodde att det därför skulle vara varmt. Jag fick äta upp min hatt kan man säga. Det var svinkallt, fast solen tinade dom djupfrysta bullarna i fönstret ganska flitigt ändå.
I onsdags sprang jag på den bedårande Maia Hirasawa på staden! Förbluffande! Häpnandsväckande! Fast jag sa inget till henne, utan hörde henne bara säga "glass", räkna på fingrarna och hosta.

Jag saknar Sophie. Extremt mycket.

I år som går att räkna på fingrarna, eftersom jag inte är så mycket äldre än så, har jag önskat att jag vore kille. Av anledningar som orättvisa behandlingar och andra saker som kommer med som bonus när man föds till att vara tjej. Så en dag föll tankarna på ting som överläppsfjun, målbrottsröster och skallighet. Då ångrade jag mig, kan man säga. Rättvisa och syn på saker kan man ändra, men inte gener. Ha!

En Bondfilm går på tv. Det skulle vara kul att skaffa ett nytt intresse att nörda in sig på, jag kan inte ha ett intresse utan att vara nörd. Bond är en utmärkt nördhobby, det finns fler än tre (jag syftar nu på LOTR, Lord of the Rings) filmer att lära sig utantill. Varför inte lite pistoler, nollor och sjuor, snygga tjejer och rätt att döda? Jag vet inte.
Bond hinner med en häftig pose innan han måste gå vidare. Varför inte?

Jag ursäktar Lovisa för min telefon-torrhet. Jag ursäktar alla som någonsin "haft mig på tråden" för min telefon-torrhet.

Salut les copains! Jag saknar Sara, det var länge sen vi träffades. Jag hade tänkt tvinga henne knapra vinterkatten och klunka multivitaminjuice utanför Timos replokal med mig någon dag. Förresten måste jag ju klämma in något om den fantastiska Jag är Evert Taube-spelningen vi var på i slutet av augusti.

Tja, vädergudarna svek oss någolunda, eller mer än så. Det blåse med sådan kraft att vinden slet tag i kinamaten som slängdes ut över Röda sten, eller så var det kanske helt enkelt någon som inte tyckte om invandrarsnask så den ställde sig med stor hårtork bakom oss hela tiden.

Jag är hur som helst nu redo att vackert måla ut min kärlek till Catti Brandelius (eller i bildens fall Jag är Evert Taube). Det är med stor sorg jag är medveten om detta -att jag aldrig igen kommer få se Miss universum, en av Cattis fantastiska alter egon. Jag har följt henne genom många långa år, med en början på Arvikafestivalen. Jag var vad som kallas "liten" då, och förstod kanske inte djupet i hennes texter. Men visst tyckte jag det var roligt när hon sjöng att hej jag är invandrarkvinna med mustasch eller kanske att hej kom och hjälp mig! Miss Universum övergick till Profesora och jag var vad man brukar kalla "10-11 år sådär" men redan fast besluten vid att vilja bli som hon. För inte finns det väl någon smartare/roligare/klokare/tuffare/mer intelligent eller i allmänhet bättre människa än just Catti? Nä, jag tror nästan inte det!

Nu fick jag en plötslig flashback. Den var om när jag träffade Björk i Sundsvall, och jag plötsligt fick ett sms från min moder som löd såhär: "Såg Catti Brandelius traska förbi, hon hade samma regnkappa som du!". Hjärtat klapprade, fanns dess låga och flamma här? I Sundsvall/Sundis/Bumpsvall, samtidigt som mig? Jag och Björk beslutade oss för att gå på en så kallad "feministjakt" och gick genom staden, i hopp om att finna en fantastisk människa iklädd orange regnjacka med små vita paraplyn på. Dock utan att lyckas, vilket jag verkligen säger tyvärr om!

Nog om detta, jag ger helt enkelt en liten utmärkelse till dessa människor idag:
SARA; av den enkla anledningen att jag saknar hennes diskussioner om Gurli
CATTI; av den enkla anledningen att ni nu säkert läst dagens inlägg?
& slutligen BJÖRK; hon förtjänar några extra solrosor i knävecken dessa dagar!
Det här är en motsats till dagens ros, då jag inte gillar dagens ros, då dagens ros bara är temporär. Fru KrigOchSpiks utmärkelser är inte temporära! Därför, kommer detta inlägg avslutas med ett "Fru KrigOchSpik gillar", bara så ni vet lixom.

[FRU KRIG OCH SPIK GILLAR]

                            Hej! Det är jag som är Krig och Spik, säger bilden

Säkert en trevlig prick, eller någon som inte skulle tveka att döda mig om han visste att jag skrev det här. Det är min granne jag pratar om, som jag praktiskt taget aldrig sett. Nej, bara hört. Det är nämligen så här, att när den lille indiske mannen (vilket jag antar honom för att vara) kryper ihop i sin tvåa, vägg i vägg med mitt rum, så tycker han om att spela musik. Helst vid sådär 7-tiden på helgmorgnarna. Helst riktigt hög, indisk opera. Det är vad jag vet om vår indiske lille vän!

I övrigt, så har jag ju min bästisochbundis-granne, namn okänt, som bor i en lyxig fyra. En gång såg jag att han klev ut ur hissen med en gigantisk rulle bubbelplast, som måste haft minst samma vikt som mig. Han förklarade glatt att han hänger på tradera där han säljer antikviteter inslagna i just den bubbelplasten.

Det finns många fantastiska och svindlande berättelser om grannar. Vänta ni bara!

Nu vill jag ha flertalet grattiskort med innehållet "Så det blev tillökning ändå! Grattis till nya bloggen" etcetra.