Föreställ er det omöjliga. Göteborg - staden där det alltid regnar och blåser, staden som alltid ligger säkert på temperaturen +1.2°, staden vars gator varje vinter är blanka av regn. Föreställ er det, och pudra sedan tanken med ljuvlig SNØ!! Visst ser det märkligt ut?! Hur osannolikt det än låter, så var det faktiskt snö här i måndadgs. Men inte nu längre, såklart.

Alla som känner mig vet ju att jag är otroligt insatt i tv- och dataspels-världen, sitter där och knattrar varje kväll vid tangentbordet, har varken tid för mat eller vänner eller sömn eller toabesök. (och alla som inte känner mig kan fråga de som känner mig om jag var allvarlig nu, varpå de som känner mig svarar att "tok nej, tok nej!")
Såhär ser jag ut då. Observera tönt-tänderna, tönt-glasögonen samt tönt-pekandet med fingret.
Tanken bakom detta stycke text var att berätta för er att jag, och en annan människa, skrev en SPLENDID artikel om tv- och dataspelens historia för Göteborgsposten, samt länka till den på GP's hemsida. Dessvärre så tycks artikeln vara borta från det världsvida nätet. Nåja, ni överlever nog!

Andrea, tror jag att det var, har länge sagt till mig att jag borde klippa ut små bilder att sätta i facket som ingen fattar vad det är till för på min väska. Strålande idé, säger jag då!

På bilden ovan kan man skymta mitt golv, min matta (förlåt förlåt för att jag skryter, men jag har gjort den själv, mattan), min fot, mina byxor, och min väska. Joe Strummer är det som får titta ut genom fönstret för tillfället.

Och så är det dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan idag! WHOAH!

Det är helt tokigt hur sliten jag är. I flera veckor har jag bara pluggat och slitit, trotsat huvudvärk och hjärtevärk (nä, inte riktigt, jag skrev nog bara så för att det lät lite.. fint?) och gjort allt jag ska. Typiskt mig att driva mig själv för långt. För titta, såhär går det:
jag sitter hemma i soffan, med en känsla av att någon slår mig hårt upprepade gånger i ansiktet, när jag borde ha suttit på en engelskalektion i sal 21. Matar mig maniskt med mariekex (hoppla! det var inte tänkt att peppra den lilla meningen med så många m). Kokar kaffe.

I måndags var, traditionsenligt, Andrea här. Detta innebar såklart kanelvåfflor och kaffe (hjälp, kaffe hela tiden!!) och mitt i allt det trevliga hände något som fick mig skrika rätt ut. Egentligen inte för att det var särskilt läskigt, nej inte alls egentligen, utan mest bara för att det var så..hysteriskt! Där satt hon, med ryggen mot köksfönstret, när hundratals med fåglar susade förbi bakom huvudet på henne. Det såg så vansinnigt bisarrt ut, som en scen ur Fåglarna, och hjärnan kunde tydligen inte klura ut ett rationellt sätt att reagera på utan bestämde sig för att skrika rätt ut. De andra alternativen var förmodligen följande:
skratta
börja hoppa
skrika ut vokalerna
kasta sig på golvet
sjunga
imitera en katt
räkna på finska.
Det är vid sådana tillfällen man önskar att det satt en liten kamera i kylskåpsdörren. Men aldrig annars.

Nämen ser man på, en relativt lugn dag! En sådan har jag inte haft på ungefär en månad (därav har det varit knapert vad gäller bloggandet), och då får vi ändå räkna in att jag har två prov nästa vecka att plugga inför. Att plugga kan vara ganska trevligt, åtminstone om man har ett lysande körsbärsträd bredvid sig, som jag inte kan sluta ta bilder på:












Och så var Andrea här på angenämnt kanelvåffel-besök häromveckan!

Att det står en ketchupflaska i förgrunden kan jag dock inte förklara. Varför?! Mitt minne tycks svika mig.

Några timmar tillbringades idag med Ebba. Den trevliga smaken av kardemumma-äppelkaka och cappuccino ligger fortfarande väldigt nära i minnet. Likaså de fräsiga damerna som satt bakom Ebba (inte smaken av dem! det får ni inte tro! utan bara synen av dem!).

(ja, det är en skam, men vi hamnade faktiskt på Fröken Olssons kafe igen)

Det ringde just två små häxor/skelett/spöken på dörren. (va?! finns det ens folk under 45 i det här huset bortsett från min familj?!) Jag såg dem genom kikhålet, men med tanke på att det inte finns något godis i lägenheten utan bara massa fruktsallad, och att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till - inte min lille far heller, för den delen - så öppnade jag inte. Stod bara och tittade på dem och tänkte, mycket motvilligt, "åå vad söta små barn!". Anledningen till motvilligheten är inte att det inte är "tufft/coolt/häftigt" att tycka att utklädda barn är söta, för det är dom och det tycker jag. Nej, motvilligheten kom från att jag själv minns hur vidrigt jag i förskolan tyckte det var när skolans högstadietjejer sa "åå, titta vad gulliga, vi har kommit till himmelriket!" när de gick igenom korridoren där min klass stod. Man ska inte behandla barn som om de är dumma hundvalpar.
När de märker att dörren inte öppnas (jag kan inte hjälpa att hjärtat värker lite när jag tänker på det!) så går de vidare till nästa dörr. Och vem herrejävlar bor där om inte Hadbi B?! (Det var ett tag sedan jag skrev om min granne Hadbi som jag fortfarande inte vet hur han ser ut. Jag drömde faktiskt en mardröm om honom häromnyssens. Att jag vaknade mitt i mörka natten, gick upp och upptäckte att ytterdörren stod på glänt. Jag kikade ängsligt ut genom dörrglipan och upptäckte att även Hadbis dörr var öppen. Jag tassade ut, och gick närmare och närmare dörren..och så vaknade jag tvärt och hastigt. Dessa mardrömmar kommer igen och igen! Skriv in Hadbi B i sökfältet i bloggens vänsterspalt så ska ni få läsa en hel massa om den mannen.) Kanske skulle jag äntligen få se hur han ser ut?! Men icke. Ingen öppnar dörren. Barnen går vidare och ringer på andra dörrar.

I torsdags träffade jag Andrea. Hon följde med mig till frisören, och sedan åkte vi in till Haga. Klockan var inte mycket, men ändå var det alldeles mörkt och kallt. Andra långgatan, som annars alltid brukar vara så hemtrevlig och allmänt älskvärd var nu hemskt obehaglig och otrevlig. Luften var tung och fuktig och ur alla portar steg det fram suspekta gubbar som alla (alla!) var på väg mot gatans sexshopar och porrvideobutiker. Orkar man med att gå längs gatan så långt att det (åtminstone dagar som dessa) känns som att man till slut hamnar i en helt annan stad där man aldrig varit förut och allt är obehagligt, så hamnar man vid Andra långgatans skivhandel. Kära guldgruva. Jag gick dessvärre därifrån tomhänt.
På spårvagnen på väg tillbaks till stan igen, så satt det en man bredvid Andrea. Han tycktes lyssna intensivt på vårat samtal om mödrareaktioner och Londonresor, och satt och guppade av skratt. Trevligt att göra folk glada!

Igår var jag med Sara, och vi tycktes hinna med en hel massa saker! Bortsett från att gå på stan, och sen åka till Bengans, och sen gå på Sjöfartsmuséet, så hann vi även med att åka ettans spårvagn åt alla möjliga håll! Den impulsartade planen var att åka mellan båda ändhållplatserna och därmed få ett fasligt bra lokalsinne! Det är början på vårat projekt att ha åkt till alla ändhållplatser med alla spårvagnar. Jag gillar spårvagnar! Oftast.
På kvällskvisten såg vi på Tjenare kungen och Scrubs, och så sov Sara över här. Idag gjorde vi fruktsallad (och därför fanns det inget godis till halloweenbarnen!)!

Och så var vi ute och fotade i mörkret några minuter:

(Hjällllllllllllllp, november idag!)
Nu har bilderna från den analoga kameran framkallats! Det visar sig, tack och lov, därmed att den funkar som den ska och att jag inte kastade 150 kronor i sjön! Här kommer några av bilderna:


Stockholm - Sara och Moa!


Stockholm - Jag är mystisk (!!!) innan Popaganda


Sara i Brunnsparken


Vasaallén


Ebba i Trädgårdsföreningen


Trädgårdsföreningen - Kastanjekastning med Ebba


Jag och Ebba, underexponerade i en spåkula!!


Andrea vid Lyckholms industriområde


Andrea vid Olofshöjd


Andrea


Och Andrea igen!