Håkan spelade på Liseberg igår, så jag och mina vapendragare Sara och Ebba tog oss en tur till nöjesfältet man ser om man kikar ut ur mitt köksfönster.
(fast innan dess så roade vi oss med den inbyggda webkameran som finns på macen:
)
Själva konserten var väl..ja, den var väl medelmåttig. Antingen så fanns det ingen närvaro, eller så är det jag som blivit helt immun mot konsertkänslor. Jag har varit på så himla mycket bättre Håkan-spelningar och jag förstår faktiskt inte alls varför konserten fick fem av fem fyrar i GP. Känslochock? Nä.
Efter konserten, däremot, då kände jag mig allmänt lycklig och positiv. Då fick jag känslochocker och spring-i-benen-chocker och alla möjliga andra sorters chocker och pratade med så himla mycket människor. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, men jag kände mig bara så lättad och glad och uppskattad och lyssnad på av någon anledning.
Vi - alltså jag, Sara och Ebba - gick efter det hem till mig och drack te och åt naturchips och pratade och spelade in jättekonstiga filmer med Saras kamera. Och så blev det övernattning!
Morgonen därpå, det vill säga i morse, bläddrade vi i tidningen och kände fortfarande en märklig lycka skvalpa omkrig i magen bland allt höst-te. Det var en väldigt fin morgon, och en väldigt fin dag. Sara skulle ju förvisso springa iväg till sin dans så henne såg man inte mycket av, men jag och Ebba satt kvar vid köksbordet en lång stund och pratade om hennes väggar och folk som matar duvor och om min katt när hon äter jord. Efter att det var överstökat så åkte vi in till den lilla staden och gick i affärer där vi tittade på sidenband och rutiga skjortor och luktade på kaffe och köpte bacon-mint-tabletter (jättekonstigt) och fikade. Cappucino och kladdkaka. Å. Och pratade om vad Ebbas lillebror lyssnar på för musik och om hur killar skriker av något som liknar fantomsmärtor när de ser folk som slår sig mellan benen. Tjejen som satt vid bordet bredvid oss skrattade.

Jag sitter ensam hemma och lyssnar på Placebo nu. Hade faktiskt glömt hur bra de var, med tanke på att jag inte lyssnat på dem på ett år snart. Innan jag var inlyssnad på dem så irriterade jag mig ganska mycket på sångaren Brian Molkos gnälliga röst, men ju mer jag lyssnade på dem desto mindre brydde jag mig om det.
När jag för någon månad sedan försökte ta upp mitt Placebo-lyssnande igen så stod jag inte ut. Det skar i öronen av hur nasalt Brian sjöng, jag pausade musiken och lyssnade på något annat istället.
Idag tog det hela en vändning, när jag kom att tänka på en av deras låtar. Burger Queen heter den och nu skär det inte i öronen av samma anledning längre. Nu skär det i öronen för att det är så himla himla bra. Jag förstår inte hur jag kunde glömma vilken lugnande effekt musiken hade på mig (det är så klockrent. att ett band som heter Placebo verkligen fyller upp till namnet.)
Bäst:
Burger Queen
Follow the cops back home
Pierrot the clown
One of a kind
In the cold light of morning
(ELLER NEJ DET HÄR GÅR INTE, det finns alldeles för många bra låtar, så det får väl bli en lite för lång lista det här)
Teenage angst
Hang on to your IQ
Special needs
CENTREFOLDS
Running up that hill (Kate Bush-cover!)
Twenty years

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1248619

ÅJÅJÅJ! Barnkanalen gör det igen och igen - helt makalöst bra barnprogram!

Uppdatering:
Vet ni vad?! Jag läste precis igenom de nya kommentarerna, och en tjej - som jag inte känner - vid namn Vilma har länkat till min blogg! Det var väldigt fint gjort av henne tycker jag. Barnkanalen och (vissa) människor gör en glad!

Ett litet "JUAAAAAHH!" lyckades jag trots allt trycka fram ur min förkylningsdrabbade hals. Ett kuvert i a4-storlek låg på hallmattan, märkt med orden:

Eh? Trots den groteska grammatiken så kunde jag ändå inte riktigt hålla mig från att bli lite glad. Även fast det som väntade mig inte var riktigt lika glatt. En cancersjuk?! Är det en cancersjuk som ska stå på farmors piano?!
 (klicka på bilden) Tillåt mig ge lite o-creds till fotografen som bara tog en bild och sen nöjde sig utan att ens titta på hur det blev. Både på porträttfotot och klassfotot. Är inte hela grejen att alla ska stå med lite krökta ryggar och ocharmiga miner till en början, för att fotografen ändå bara ska testa och se hur det blir, och sen säga något i stil med "kamelbajs" så att alla ska se lite glada ut, och SEN tar han den riktiga bilden? De fotar ju trots allt digitalt nu för tiden. Allt är möjligt. Snälla.

---

I lördags sken solen så glatt över staden, så jag och Sara tog en sväng genom Slottskogen. Fast det var inte särskilt intressant. Vad som är mer intressant, är att jag lyckades prova en (hemskt söt) liten tröja från H&Ms pojkavdelning, i storlek 128.

Det var nästan så att jag ville köpa den, trots de korta ärmarna. Det bruna bil-mönstret var helt oemotståndligt! "Men kan man inte ha en sån tröja under, och göra så att det blir på DET sättet? Man kan väl göra SÅ, så det blir på DET viset?" - jo, jag ville nog hemskt gärna ha den tröjan.


Sen så sysselsatte vi oss med stans tuffaste sysselsättning; att hänga utanför JC och titta på skyltdockor! Vad som var så märkligt är att vi gjorde det i säkert tio minuter. Där stod vi, med klubbor i munnen, och förundrades över dockorna, och diskuterade huruvuda det såg ut som att de tittade på oss eller inte. På bilden böjer sig Sara åt alla möjliga håll för att hitta en vinkel där pojken faktiskt tittar en i ögonen. Det gjorde han inte. Vi kom fram till att det var en dålig skulptör som tillverkat dem.

På kvällskvisten placerade vi oss i tv-soffan för att titta på Sweeney Todd. Den var, tyvärr, under förväntan faktiskt. Å, jag vet inte varför! Jag vill ju tycka att det var en hemskt bra film! (kombinationen Tim Burton + Johnny Depp slår ju aldrig fel!) Men det gör jag inte.

---

Söndagseftermiddagen spenderades med Lina! Det är alltid trevligt att träffas igen och prata om det som hänt sen vi sågs senast, även fast det gör att jag känner mig som en gammal, gammal människa. "Oj, vad länge det var sen sist!" och sånt. Fast, det roligaste av allt är alltid att hitta konstiga band mellan oss, i stil med att jag känner hennes kusins flickväns halvsysters före detta klasskompis. Läskigt är det också!
Och på måndagen kom Andrea hit efter skolan. Vi åt våfflor innan vi åkte iväg till GP.

Jag gör så hemskt nyttiga saker (nej, jag är faktiskt inte ironisk. för ovanlighetens skull!) när jag sitter hemma med förkylningens alla dumheter dunkandes i huvudet. Har precis gjort en ipod-spellista med låtar avsedda för jobbiga morgonpromenader till skolan. Det kommer sitta fint, när jag likt en michelingubbe kommer framstapplandes och kämpar upp för den evighetslånga backen och ser (eventuellt! jag bor ju i göteborg och då täcks den ofta av blygrå moln) höstsolen sträcka sina orangea armar över Kallebäcks höghus på andra sidan E6:an.
En alldeles för romantiserad bild av min promenad till skolan.

Agent Sparks - Polly Anne
Billie the Vision and the Dancers - Nightmares
Björk - 99 red love balloons (hahaha, förlåt mig för låtvalet)
The Black Heart Procession - Just not words
Bloc Party - Blue light
Bob Hund - Düsseldorf
Carina Round - Come to you
The Clash - Guns of Brixton
The Cure - Closedown
David Bowie - Changes
Françoise Hardy - J'suis d'accord
Hästpojken - Cancerkropp
Håkan Hellström - Jag var bara inte gjord för dessa dar
Justice vs. Simian - We are your friends
The Knife - Lasagna
Log Lady Train - Don't you blame it on me
Monica Zetterlund - Konstigt
Monkeystrikes - Crouch and cover
Nick Cave - Deanna
Nouvelle Vague - Waves
Paris - Disco fever
Siouxsie and the banshees - Painted bird
Slagsmålsklubben - His morning promenade (fyndigt!)
The Slaves - Everyone is on drugs
The Smiths - Frankly mr Shankly
Tant Strul - Dunkar varmt
Suede - Beautiful ones
Tiger Lou - Albino apparel
The Vacation - Spiders
Velvet Underground - All tomorrows parties
Yeah Yeah Yeahs - Cheated hearts

Och det fina är att listan kan göras hur lång som helst! Kom med tips!

Igår träffade jag Sara och Ebba. (NÄHÄ?!)
Efter en stund på stan, som inkluderade guldglitter-regn och hårfärg-till-Sara-väljande, så KUNDE vi bara inte säga nej till en fika.Valet stod mellan Evas Paley, Junggrens eller Brogyllen (tror jag att det heter). Självklart betedde sig vädret så som det alltid gör i Göteborg - regn och blåst och bedrövelse intog staden, och det tycktes vara en alltför jobbig uppgift att ta alla de steg som krävdes för att ta sig till något av dessa kaféer. En sådan tur då, att Fröken Olsson ligger så bra till!
Det var ett kärt återseende kan jag säga er. Äntligen gick vi in bland de bekanta kakelplattorna, hörde det bekanta suset av människoröster och pengaklirr, såg de bekanta smyg-bratsen med sina laptops, och bäst av allt - kände doften av "en cappucino, en mocca och en chai-latte, tack!". Å, det var ljuvligt, det.

(Jovars, jag är medveten om att jag nu för tiden mest bara skriver om Sara, Ebba och fika)

Efter en hel massa krångel och när-jag-gick-därifrån-gick-du-dit-och-haha-vi-gick-precis-om-varandra-dramatik så träffade jag slutligen Sara och Ebba. Och så var det otäcka moln som hängde i luften och gjorde våra frisyrer alldeles burriga och spretiga.
Burriga och spretiga åkte vi på en spårvagnstur (där Ellen satt snett bakom mig och lurade! detta fick jag inte reda på förrens vi klivit av och hon hoppade fram och ropade hej!) till Bengans där Detektivbyrån skulle spela!

Det var en hemskt trevlig liten spelning, det där. Inte nog med de drömska låtarna, utan som grädde på moset så bjöd de även på en hel massa mellansnack på ljuvt klingande värmländska! Åå! Kunde inte låta bli att köpa den guldglänsande skivan, som senare blev signerad.

Efter detta gav vi oss iväg till det franska kafét som ligger på en tvärgata till Avenyn och Berzeliigatan. Le pain francais tror jag bestämt att det hette!

Det var tokmysigt trots de mystiska blickarna på bilden!

I onsdags träffade jag (som vanligt) Sara och Ebba. Ännu en gång gick vi till ett annat ställe än Fröken Olssons, det är ju helt otroligt! Så, istället för att kliva in bland de kakelbeklädda väggarna som vi annars alltid brukar göra, samt köpa två koppar latte, mocca eller cappucino och en kopp (sweet) chai-latte, så lunkade vi iväg till Ahlströms konditori! Där hörde vi hemma, kan jag säga er! Fullt av wienerbröd, bakelser och små tanter som haft kafferep med sina väninnor varje onsdag i 60 år - så som vi kommer bli om 59½ år!
Det hela var väldigt trevligt och magen blev alldeles glad av allt socker och varma drycker och söta tanter och vänliga människor bakom disken. Jag hoppas att det blir lika hemtrevligt nästa onsdag också, då vi ska bränna våra pengar på ett franskt kafe vid Berzeliigatan!

Och i helgen, då har jag varit i Den Ståthliga Hufvudstaden, med anledning av att se Bob Hund spela på Popaganda! Sällskapet bestod av Sara, det vill säga den Sara som bor i Stockholm, samt två av hennes vänner. Vera och Elsa tror jag bestämt att de hette! Vi såg band som Florence Valentin (helt okej musik spelat av ett ganska charmigt band som ingen utanför Stockholm har hört), Joel Alme (man tager vad man haver: en avslöjande skjorta som saknar knappar, en otroligt flummig Martin Elisson på bas, ett Hästpojken-trumset..), Caesars, Radio Dept., Laakso (fast inte hela konserten, vi skulle springa iväg och köpa billig falafel!) och The Hidden Cameras innan det var dags för höjdpunkten - Bob Hund!
Ihopkedjade i armkrok stod vi till vänster om mitten på andra raden. Det gick ju HIMLA bra att behålla de platserna när konserten väl dragit igång, man liksom..skjöts bakåt och åt sidan. Men, ingen större skada skedd, för när Thomas Öberg klev ut på scenkanten och lärde oss säga "näe!" såg man varenda svettpärla i hans ansikte.
Hursomhaver, konserten var väldans bra men jag tänker inte spekulera sönder något, så jag nöjer mig med att säga att det finns väldans fina bilder på rockfoto !