I onsdags var jag med Sar(list)a(ven), den jäveln! Har inte träffat henne på år och dar känns det som. Vi "hängde" (är det så man gör när man är ungdom? "hänger"? min mentala ålder är 97?) på Cafévas uteservering med sommarkvittrande fåglar som sällskap. Smygkikade på alla fläppon, bohemer och pedofiler som traskade Haga Nygata fram. Bland annat såg vi: en yngre kvinna vars kjol var lång men vars slits sträckte sig ända upp till trosorna, en gubbe på cykel som hade tagit till sig modet som syns på "indianerna" som brukar spela panflöjt och dansa vid Kopparmärra om kvällarna, samt en tant som såg ut som en pensionerad postituerad.
Försökte dessutom förklara vilken reklam det här var för Sara:

men mina fina dialekter, återspeglignar och miljöbeskrivningar till trots - så hade hon ingen aning om vilken det var! Med argumentet att hon inte ser så mycket på tv längre! Jag blev förskräckt. Vad är det med dagens ungdom?!

Det var tänkt att den icke-tv-tittande damen i fråga skulle komma hit idag, för filmkväll och stockholmsplanering + övernattning, men ödets ironi satte hinder för det hela. Allt jag kan göra är att ligga i soffan, se på Jeeves and Wooster och tycka synd om mig själv samtidigt som jag hostar bort rösten till oigenkännlighet. I den här mördande värmen också! Jag är dessutom för trött för att kunna slå huvudet genom betongväggen, så jag får nöja mig med att tänka mig hur det skulle kännas.

Åh, det är sommar sommar sommar! Utomhus skriksjunger fåglarna ikapp, på gatorna skriksjunger studenterna, och ljuden från detta sipprar in genom vardagsrummets öppna fönster. Öppet fönster har man bara på sommarn! En konstant skrattkänsla i magen har man bara på sommarn! Det hela är alldeles ljuvligt, och jag planerar stockholmsvisiter och lägger pärlplattor och fotar och äter glass och målar (kanske en ny banner till bloggen, men jag vet inte..ska jag byta design?) och visslar och tittar med lyckliga ögon på de filmer som hamnat i brevinkastet (control, this is england, seinfeld säsong 8) och mitt i alltihopa lyckas jag till och med klämma in lite läxläsning utan att det blir tokjobbigt! Sånt händer bara när det är sommar!

Sen så känner ni förmodligen till min kärlek till spårvagnar också, så därför måste jag bara få berätta om de små gubbar jag igår såg från mitt säte.
Den förste lille gubben jag såg var av tomteskäggs-sorten. Han stapplade gatan fram, med en systembolaget-kasse dinglandes i ena handen. Ögonen täcktes av det yviga gråa håret och den dammiga kepsen. Näsan var djupt begraven i en stor bukett av lila syrener, och han kunde inte gå mer än två meter åt gången innan han var tvungen att stanna igen för att lukta på blommorna.
Den andre lille gubben satt mitt emot mig på spårvagnen. Han var snarare lite läskig än gullig, där han satt i sina solglasögon som var så mörka att man inte kunde se om han sov eller var vaken. Jag, liksom många andra, roade mig med att sitta och se på hur han nickade fram - och tillbaka, fram - och tillbaka. Det kroppsspråket tyder väl rätt så rejält på att han inte var i vaket tillstånd, förvisso.

 
Här får ni! En skitmysig bild på ett gäng skitäckliga cupcakes som
jag bakade med Sar(list)a(ven) för ett tag sedan. Jag får verkligen
lust att kasta mig över den sjuttiotalsmönstrade plåtburken i köket
som cupcakesen ligger i, och äta upp allihopa när jag skriver det
här, för mina smaklökar har förträngt den sura smaken av alldeles
för mycket philadelphiaost + alldeles för lite socker. Den sista bis-
atsen här var en beskrivning på den fluffiga rosa garneringen. Det
hör väl vem som helst, att sådana cupcakes kan man ju inte äta!
De chokladprydda var inte särskilt mycket bättre de heller, nej fy
fa-an för de också.

Idag var en såndär fin, ljuvlig, perfekt dag. Det enda som egentligen saknades var glass, men det skulle ju bara smält bort ändå. Picknick var det, med Lovisa, Malin, Marta och Ellen. Lovisa och Malin känner jag ju bra sedan tidigare (förra sommaren hej hallå vad gulligt det var!), och Marta är ju hon som jag sprang in i tre gånger på fyra dagar, om ni minns det. Ellen däremot, var en ny liten filur! Jag har tidigare bara sagt hej till henne och sånt, men vilken förlust att inte prata mer än så! Nåväl, först knallade vi runt lite i affärer, och så skulle Lovisa sälja några kläder till en söt tjej. Emi heter hon om jag minns rätt! När det var avklarat knallade vi vidare till Hemköp, ljuva Hemköp och slängde våra pengar på jordgubbar, frallor, vitlöksost, dammsugare, läsk i glasflaskor och naturchips. Med somrigt päron- och hallonsode-klirrande påsar stånkade vi iväg till Trädgårdsföreningen där vi högg in på alltihopa och pratade om allt mellan allt och allt. Fin dag, det där!

 Ellen hatar maten (haha, lite skôj där, "alla tar alltid kort på mig när jag äter!")

 Förra bilden var ju inte extremt smickrande, så här får ni en annan

 Marta

 Malin, Marta och Ellen (Lovisa vill inte vara med på bild, vilket är väldigt synd. Hon är skitsöt, ju!)

 Marta och Malin

 Marta, Malin, Ellen och Lovisas armbåge

En kul grej: På vägen till spårvagnen, så cyklade en gaggig gubbe förbi mig. När han passerat mig och var några meter framför, så vände han sig om mot mig och ropade "HIPPIE!". Jag blev så paff att jag drabbades av handligsförlamning. Om jag skulle haft något i händerna, så skulle jag med all säkerhet tappat det i marken. Om jag inte vore i ett sådant chocktillstånd så skulle jag ropat swingpjatte! efter honom.

Åh, Barnkanalen. Sitter och ser på ett brittiskt (tror jag) program om rullstolsburna basketspelare. Nu gråter de. En av dem är en helt fantastiskt bra skådespelare, och så har han precis lika fula tänder som alla andra engelsmän (Shane McGowan, Shane McGowan, Shane McGowan! fast inte riktigt så fula tänder).
Känner mig otroligt hemmafru-aktig, efter att ha sytt upp the klänning. Den är hemskt fin, och second hand:ad! Jag börjar bli lite av en riktig firre på det här med second hand, faktiskt! Det är en merit, ska ni veta.

Min popularitet avtar likt Marie Antoinettes (den kvinnan, alltså! fabulös är ordet!), och se vad som hände med henne! Halshuggning! Att jag ens kallar det popularitet är skrattretande - det är ett fult, fult ord - men något var det ju i alla fall, som gjorde att folk ville se mina bilder och läsa mina texter, som gjorde att mina mobilpengar tog slut. Vad händer?! Är det jag?!

Åh, Barnkanalen igen! Jag älskar barnkanalen! Låt mig drunkna i brittiska barnprogram!

Om nån vill ha en tråkig förklaring på varför jag inte skrivit något den senaste tiden (nej, det vill ingen, men jag skriver ändå) så är det för att jag varit i Hufvudstaden. Själva Stockholmsvistelsen var däremot inte lika tråkig som förklaringen. Jag var bland annat på ett bröllop, vilket i och för sig kanske inte var det mest underhållande jag någonsin varit med om då jag inte hade någon att prata med, och så träffade jag Sara (dvs stockholms-sara). Vi panikshoppade, eller det kanske bara var jag, på SECOND HAND! Det är rätt så otroligt, jag har alltid varit urkass på att hitta grejer på second hand. Anledningen är inte att kläderna är använda av andra människor, det har jag aldrig haft en tanke på ens, bara när jag var yngre kankse, utan att jag helt enkelt inte hittar något. Kläderna kan se skit-tantiga ut när de hänger där på galgen, men i själva verket så kan nästan vilket plagg som helst bli snyggt bara man har rätt saker till. Grejen är bara att jag är så dålig på att se kläderna på ett snyggt sätt framför mig, och jag har sällan tålamodet eller rätt humör. Nåväl, utöver second hand-shopping, så hann vi med en nästan-picknick i en park på Söder. Det var extremt varmt, kan jag tillägga.

& nu har jag bättre saker för mig än att sitta och skriva. Studera Dr. Phil's mustasch, till exempel! Den är helt otrolig, har aldrig sett en konstigare! Det ser ungefär ut som att ett barn har klippt den eller något. Eller så kan jag sy upp en klänning, annars blir det aldrig av.

Igår träffade jag Sar(list)a(ven) och Ebba, de fina fiskarna. Vi (eller är det mest jag?) har funderat på att ha som tradition att ses varje onsdag. Känner hur vi (eller är det mest jag?) börjar bli tanter. Kafferep på onsdagar, och att gå armkrok som Sara envisades med igår. Nu fattas det bara att vi kallar varandra för "tjejerna". Fast tantigast av alla är väl jag, med tanke på hur jag sitter där hemma och virkar och broderar små tantiga rosor. Jag har dock ett finfint ord att ta till som försvar: ironi. Vad vore jag utan ironi? Förmodligen en liten gullig tant.

Nåväl, vi var nära på att råka ut för ett riktigt missöde. Lite som Göteborgsvarvet 07. Samma dag som det ägde rum så fikade jag med Andrea. Vad som händer under Göteborgsvarvet är att hela stan spärras av för att alla svettiga gummor och gubbar ska få leva ut med sin självdestruktivitet (ja, jag tycker det är självdestruktivt att frivilligt springa 21 km). Hamnar man på fel sida om avspärrningen så tar det flera timmar innan man kan komma ut, med tanke på hur extremt många det är som springer varvet. Dessvärre så lyckades vi båda hamna på fel sida. Adrea lyckades däremot springa igenom, men det var inte helt smärtfritt med tanke på alla de arga rop som kom från löpare och åskådare. Det hela avskräckte mig, jag ringde min stackars far och skrek frustrerat att jag blivit instängd i helvetesskapet samtidigt som jag följde avspärrningana en liten bit för att hitta en lucka där jag kunde springa igenom. Efter en tids letande så fann jag en, sprang genom avspärrningen, följde löparna ett fåtal meter och sprang igenom nästa avspärrning. Jag var ute. Jag var fri!
Vad som igår ägde rum var inte ett marathonlopp, utan cortegen, dvs en inte så liten skara chalmerister som åker i en parad genom stan. Cortegen, liksom Göteborgsvarvet, orsakar trafikkaos och avspärrningar i hela stan. 17.45 lägger kollektivtrafiken av. Förfärat insåg vi att vi var på fel sida tio minuter innan detta, och sprang mellan spårvagnar som tvingats ge vika för chalmeristerna. Hursomhaver, vi klarade oss helskinnade och odrabbade, det vill säga att det inte blev en helvetesrepris av fjolårets Göteborgsvarv.