En märklig ovana har drabbat mig. Varje gång jag står i hallen och hör ljud från trapphuset, såsom skramlande nycklar och slamrande hissdörrar, så spejar jag ut genom kikhålet i dörren. Jag hoppas alltid på att det är Hadbi B (läs här, här, här, här och här), jag har ju gått runt i flera ÅR (sju närmare bestämt) och undrat vem han är och hur han ser ut.
Så, häromdagen när jag satt i hallen och snörade av mig skorna, så hörde jag steg i trapphuset. Som vanligt tassade jag fram till dörren och kikade ut. Jag såg hissdörren öppnas, jag såg någon kliva ut, jag såg någon ta upp sina nycklar och sätta dem i mittendörren och det gick upp för mig att denna någon var Hadbi B!
Detta hoppades jag innerligt på: att han skulle tända lampan så att jag kunde få se honom, att han inte skulle skrämma ihjäl mig och att jag skulle kunna hålla mig i skinnet.
"Men tänd då, täääänd" viskade jag med näsan tryckt mot dörren. Gissa om han tände?
Det gjorde han såklart inte. Allt jag såg var hans skugga. Den mannen alltså, han är insvept i mystik.

Det var skolavslutning och min livs första betygs-utdelning igår. Angående det sistnämnda kan jag säga att jag inte visste om jag skulle skratta eller skrika eller springa eller hoppa. Jag är bara för bra.
Och så kom Sara och Ebba hit. Vi tillagade en delikat broccolipaj och såg på V för Vendetta (skulle nog våga påstå att det är min absoluta favoritfilm. helt perfekt: manus, budskap, skådespel och så djävulskt snyggt filmat!), Alien och Aliens. Det var lite lagom att gå och lägga sig halv fem på morgonen. Sara skakade på, och ryckte i, min säng i sömnen.




Sara läser om balett och Ebba rör på huvudet.