Jag och far åkte till Östra Ämtervik för att gå på Alma Lövs museum. Dit kommer konstnärer för att bo under en period, samtidigt som de skapar konstverk som sedan visas på muséet. Jag kan egentligen inte säga så mycket vad jag tyckte om stället, för jag är fortfarande mållös. Jag kan inte heller säga att det var det bästa muséet jag varit på, för jag vet inte om man kan placera det i muséikategorin. Det kändes snarare som ett sagoland för vuxna barn.

Ovanför ser ni huset där man köpte biljetter. Sen gick man ut i skogen bland lingonris, kojor, paviljonger, baracker och pyttehus med tavlor, skulpturer och installationer. På ett ställe hängde rosa teckningar och stillbilder från Marie Antoinette-filmen:

Och här hade ett gäng harar en konferens om konst:

Det fanns en självspelande orkester också.



Sen gick man in i den här stora ladan! (Längst ner på bilden nedan skymtar man en ljuskrona byggd av trä, diverse pälsar och hockeyhjälmar, och till vänster skymtar man ett av rummen där konstnärerna bor. Det finns små skrubbar med sängar lite här och där!)




Talande fotoramar

Glasflaskorna på bilden var fyllda med olika mycket vatten, och när man körde runt med en cykel som fanns i rummet så snurrade flaskorna och slog till en pinne och de spelade melodin till Over the rainbow.

När man tryckte på en knapp blåstes säckarna i taket upp och formades till hästballonger!


När man gick ut ur rummet så hoppade den skitläskiga prästen!



Sen så fanns det ett hus där någon hade skrivit den kvantfysiska förklaringen till Alice i Underlandet, och ett annat där det fanns en låda och en knapp och när man tryckte på knappen så hördes ett mekaniskt ljud och ut ur lådan kom en stor fågel som skrek så fruktansvärt och äckligt att jag var tvungen att gå ut för att inte må psykiskt dåligt, och ur en bäcksvart, alltså verkligen bäcksvart, container hördes musik och om man vågade gå in i den (vilket jag först inte gjorde, det här muséet gjorde mig verkligen till det barn jag en gång var!), allra längst in, så fanns ett litet dockskåp med en dansande kvinna och jag blev så tagen att jag nästan ville gråta och jag är fortfarande berörd.
Vad ska jag säga? Snälla, åk dit om ni kan, och skynda er, för muséet läggs ner den 22 augusti! Och om ni inte kan så måste ni se den här bilden eller den här filmen som konstnären själv har filmat, då får man se hur hon går in och tittar på installationen och sen går ut igen. Det är såklart inte lika magiskt som det var i verkligheten, men fortfarande väldigt fint!