I måndags blev jag äntligen av med det satans What-Would-Jesus-Do-armbandet! Det var Elin i min klass som till slut frågade, efter två långa och plågsamma månader runt min handled. (armbandet hade klängt sig fast, alltså. inte Elin)
Det hemska i denna solskenshistoria är att hon bara behövde ha det i cirka (ganska exakt) en åttiosextusenfyrahundra-dels så lång tid som jag, innan hon lyckades lura ifrån sig det till nästa intet ont vetande stackars offer. Jag antar att anledningen till att det tog så lång tid för mig är att jag är för snäll.

Det här är en väldigt..olämplig dag, på många sätt och vis. Jag är ensam hemma, och ska nu berätta exakt vad som finns här i ätbar väg:
Spaghetti, en mjuk blodapelsin, ett dussin (numera väldigt mjuka) pepparkakor, karamellfärg, frysta blåbär, en skalk limpa, m&m's, olivolja, en knapp näve cashewnötter, en skopa glass och ost. Och jag är vrålhungrig. Och jag har absolut inga pengar att köpa mat för. Jag tvivlar på att smaklös spaghetti och ett glas vatten är en särskilt hållbar middag i mitt tillstånd.
Tro nu inte att det brukar vara såhär - tomma kylskåp och inga pengar - jag ville bara klaga lite.