I måndags fikade jag med Sophia på Husaren, cafét med de gigantiska kanelbullarna. Jag skojar inte när jag säger att en sån bulle kan mätta en hel by! (eller jo, lite kanske, men det hör inte till saken)

Igår (tisdag) var jag med Sara och Ebba, på Liseberg för att se Timo Räisänen. För att fördriva tiden fram till det att konserten skulle börja, så gjorde vi saker som är skittråkiga att läsa om (åt godis och åkte Lisebergsbanan två gånger och skrek METAAAAL), och traskade runt på området. Jag kan lova er en sak - jag ska aldrig mer gå i närheten av Gasten i Saras och Ebbas sällskap! De har en tendens att skrämma livet ur mig, vilket ger mig en förskräcklig reaktion: jag börjar springa! Jag! Springa! Alla forskare, kärnfysiker och dylikt sätter sina pannor i djupa veck när de hör det och börjar genast slita sitt hår och skrika "jag förstår inte! jag förstår inte!" men jag kan lova både dem och er att det är sant!
För att fördriva tiden ännu lite mer så gick vi även in i det där Evert Taube-muséet. Ganska fint och trevligt - ett intryck jag gärna hade behållit, om det ändå vore så väl. Där utställningen slutar, så måste man ta sig igenom fyra läskiga dörrar för att komma ut i friska luften, och efter två av dessa dörrar finns ett ganska stort, ljust och till synes tomt rum. "Ganska fint och trevligt" tycker man fortfarande, tills man får chansen att se sig omkrig. För vad är placerat uppe i ena väggen (nej, man brukar inte kunna säga att något är "uppe i väggen", men i det här fallet så var det som en inbyggd hylla det pratades om), om inte en människa! Chocken gjorde oss först förstelnade och knäpptysta (man kan ju inte skrika en liten gubbe rätt i ansiktet!) och undran över ifall människan skulle säga något till oss. Gubben i fråga var ganska obehaglig, där han satt och blickade ut med sina tomma ögon över rummet. Sedan slog det oss, att det var en docka! Genast började vi skrika och irra runt för att hitta en dörr som ledde ut ur detta skräckens hus, och upptäckte till vår förfäran att man var tvungen att gå förbi dockan för att kunna komma ut! "Fy fa-an, det här går inte! Jag kan inte gå förbi den där..huaaah, fy fa-an!" sa vi till varandra tills vi tog modet till oss och sprang ut genom de sista två dörrarna.
Om jag sen skulle ta och skriva lite om konserten, då. Jo. Den var bra, Timo och gøssarna skötte sig bra, tyvärr är det så himla svårt att ta åt sig av musiken och känslan och ljudet när scenen och publiken är så stor. Man känner ingenting, helt enkelt, så jag föredrar mindre spelningar.
På kvällen sov Sara och Ebba över hos mig. Vi såg på This is England och åt varma mackor.

Efter att ha druckit mitt te (kan aldrig bestämma mig för hur jag vill stava det. the? té? eller bara te?) imorse med Ebsa, dvs Ebba och Sara, så satte jag mig på spårvagnen in till stan för att träffa Andrea. Vi hängde mest runt i Haga-krokarna och gick Långgatorna fram och tillbaka. På den tredje av dess slag, Tredje långgatan, fann vi klisterlappen som ni ser på bilden. På den andra av dess slag, Andra långgatan, fann vi en sann liten Hästpojke: Martin Elisson!
Dagen var trevlig.
Hej!