Hörde Håkan Hellströms nya singel på radion igår. Blev inte glad alls.
Hela låten lät bara som ett desperat behov av att bli precis som han var förut. I starten på sin karriär sjöng han mest om att vara ung, full och dum, men i samband med nästa skiva handlade allt om Rio. Karnevaltrummor i bakgrunden till varje låt. Skivan därpå, Ett kolikbarns bekännelser, var det visor som hade inspirerat. Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått var skivan där han ville planka sina idoler (bland andra Evert Taube, Freddie Wadling och Shane McGovan). Nu däremot, så längtar Håkan tillbaks. Han har redan visat för svenska folket att han både kan sjunga för de tonåriga indiekidsen och Allsångstittarna i äldre medelåldern. Men nu längtar han tillbaka. Nu vill han vara ung, full och dum igen, och småbarnspappandet och 30++++:andet till trots förmedlar han bara känslan av att precis ha blivit tillräckligt gammal för att handla på Systemet och att ha picknick med studentrumspolarna i Slottskogen. Håkan växte ifrån det här redan för fem och ett halvt år sedan, och hela situationen blir krystad, lite bajsnödig, pinsam. Jag föredrar verkligen att lyssna på hans äldsta skiva, för den nya singeln är inte nostalgi (till skillnad från When we were winning med Broder Daniel), den är bara ett desperat försök till att fortfarande vara "full och jag var dum och jag ramla på allt, och jag föll för nån på en fest nånstans".
Nej tack.