MIN MORMOR är inoficiellt kär i Björn Skifs, så är det bara. Hela mormor blommar upp, kinderna blir rosiga, ögonen glänser, mormor ler och njuter, och frågar "vad tycker du om honom då?". Pekar på tv:n. Skifs klämmer i på något svenkt underhållningsprogram, kanske Diggiloo, kanske Dobidoo (vad är skillnaden?!). Hon, som många andra svenskar, får sydamerikanska vibbar i fingrarna och börjar klappa i takt. Mormor, som många andra svenskar klappar i total otakt, inte ens på slagen. Men man kan inte neka att hon är glad.

Min mormor, hon skrattar SOS i morsekod. Höhöhö höö-höö-höö höhöhö. Jag knackar med nageln i bordet, SOS i morsekod. Hjälp, jag blir psykiskt instabil i min mormors sällskap. Jag känner mig ond, ens mormor kan man väl inte tycka så om? Ens mormor ska man besöka på helgerna och bli bjuden på bullar av. Man ska hjälpa henne tvätta fönstren och städa, sen får man pengar för pensionärer är rika som troll, det vet alla. Sen lär hon en virka och sticka och brodera. Ens mormor ska man tänka på med värme i hjärtat.
Tyvärr går inte det här.
Min mormor är inte som den rara gumman på Ahlströms konditori.
Min mormor är inte ens pensios, det dröjer flera år tills dess. Min mormor kan man inte besöka, hon bor 25 mil från mig, min mormor bakar inte bullar. Min mormor hjälper familjen att tvätta fönstren, ibland städa. Min mormor är inte rik som ett troll (för hon är som sagt inte pensios) men visst ger hon mig pengar till nya jeans nu när det är ett stort hål på dom. Min mormor kan inte virka, sticka eller brodera. Min mormor är inte en typisk mormor.

Min mormor är kär i Björn Skifs.