Dessa två fini-finisar hade jag äran att dela dagen med. Sarlistaven (hon vars mungipor går lite märkligt neråt) måste ni väl känna igen vid det här laget. Däremot kanske ni inte känner igen Ebba, såvida ni inte bor granne med henne, eller har sett henne på Slottskogens ponnyridning, eller snott en krona av henne, eller klappat henne på huvudskålen, eller sett henne i skogen eller liknande (man vet ju aldrig!).

Nåväl, vi halkade runt i Haga där vi möttes av stora sjok snö som av en händelse hamnade i Sarlistavens ansikte. Till en början trodde vi att det var nåra "småkillar" (jag hatar när folk säger småkillar eller småtjejer, men jag kunde inte hitta något mer passande ord) och spejade ilsket runt och sa att vi minsann skulle ta de jävlarna som kastat snö på oss. Tji fick vi, det var en gatulampa som skakat av sig snön.

Vi fann den halkiga vägen till några second hand-butiker, och det mysiga kafét Husaren där vi delade på en mat-tallriks-stor kanelbulle. Egentligen var det även tänkt att vi skulle gå på Håkan Hellström-signeringen på Bengans, men det blev lite ändrade planer. Man var tvungen att köpa skivan för att delta på signeringen, nämligen, och eftersom alla inte hade pengar så det räckte till så lät vi den hederliga scout-andan komma väl till pass. En för alla, alla för en - dvs ingen köpte skivan och ingen gick på signeringen. Istället sprang vi ner till Sjöfartsmuséet i hopp om att det skulle vara öppet, vilket det till våran förfäran bara skulle vara i tio minuter till. Lite spontant började vi istället kasta ner snö på vägen, vilket slutligen resulterade i vilda Chewbacca-skrin och snöbollskrig. Efter en stund upptäckte vi att vi var bevakade av två "småkillar" (okej, där skrev jag det igen) som stod ett par tiotal meter ifrån. De hade följt vårat exempel någorlunda, och stod och kastade lite snö på varandra.

Efter att ha sprungit några snöbollskastande varv runt sjöfartsmuséet-statyn, den som föreställer en kvinna som ledsamt blickar ut över havet där hennes sjömansmake befinner sig död eller levande, ni vet, så började vi traska därifrån. Till vår förfäran märkte vi att "småkillarna" kollat efter oss, samlat på sig lite snö och följt oss några meter för att sedan spårlöst försvinna. Självklart tänkte vi att de skulle följa oss ännu några meter för att sedan obarmhärtigt deltaga i ett icke-existerande fortsättande av snöbollskriget. Men, vi klarade skivan genom att ännu en gång skrika som Chewbacca, vilket verkade skrämma iväg dem.

De sista timmarna av vårat möte spenderades på kafé Vanilj där vi diskuterade svårigheterna i att skjuta någon om man har alzheimers.
"Hohoho, jag ska bara träffa först!" -Sara