Morgonens GP skvallrade om konsert + signering med Hästpojken! Kände mig därmed väldigt manad till att pallra mig iväg till skolan trots sjukdom, för att senare kunna åka till den magnifika skivaffären Bengans där allt skulle äga rum. Ringde Sara (som vanligt) snabbt som attans. Det blir lätt så när något händer! Hur som helst, hon kom hem till mig. Vi skrattade åt tv:n (The Tribe, som vanligt. Finns inget barnprogram jag hatar mer. Finns inget fulare!). VERKLIGEN skrattade, jag tror att jag rent ut sagt tappade andan då och då. Nåväl, vid fyratiden bar det av till ett mycket varmt Bengans som blev åtminstone en Hästpojken-skiva fattigare/rikare (detta innebär alltså att jag köpte skivan). Efter ett litet tag kom en Petter som väntade med mig och Sara, och som vanligt började "konserten" en kvart senare än utlovat, det brukar bli så när band ska spela på Bengans. Anledningen till att jag inte skriver konsert utan citationstecken är att spelningen enbart bestod av 3-4 låtar, vilket för den sakens skull inte betyder att det är dåligt. Efter det blev det till med en signering som övertalade mig om att de små ponnypojkarna inte kan ha varit helt nyktra (fråga varför om ni orkar).
En otroligt läskig sak är att mer och mer folk känner igen mig på konserter och på stan. Ett antal människor som inte går att räkna på mina tio fingrar då de var fler än så tittade, pekade eller hälsade om de hade modet till det. Jag undrar hur det kommer bli sen när det är en bild på mig var och varannan vecka i GP. Ännu fler igenkännande folk, och därmed ännu läskigare, antar jag.
Sara och jag tog spårvagnen (där vi även träffade Lovisa) mot centralstationen och diskuterade ord vi ogillar, såsom "pepp", "opepp", "värt" och "ovärt". Dessa fula ord används bara av folk som vill verka lite alternativa, lite indie. Jag förstår verkligen inte ursprunget, bara.

Väl hemma lyssnade jag igenom den nyinköpta skivan Caligula med Hästpojken. Jag kan meddela er om att trots (ordet trots är inte negativt) falsksjungandet om Shane McGowan, en person vars namn som hamnat i min blogg tre gånger nu på olika sätt, och ett Liseberg att vara full på, så är det här bättre än Håkan. Många tycker väl att de är samma sak, göteborgsband som göteborgsband, men det här var så äkta på något annat sätt. Man tror inte att det är några 30+:are som står och ljuger, ni vet en sån ljugande 30+:are som Håkan blivit! Det här var så tonårigt det kunde bli rätt igenom, så som Håkan var på sin första skiva, och alla som inte längre är tonåringar (vare sig "på riktigt" eller i själen, så som Dunderklumpen kan vara) kommer sucka och skratta åt hur sångaren Martin Elisson aldrig kan sjunga rent.
Det är så det ska vara.