Det klev på en sån fantastisk man på spårvagnen idag. Han hade gubbkeps, lusekofta, cowboystövlar, cigarett i mungipan, en ölflaska i ena handen och en hund vid namn Elvis i den andra. Jag förstår att han i min beskrivning låter som en typisk lite-obehaglig-och-påträngande-utan-respekt-för-ölförbudet-på-spårvagnar-alkis, men jag kan utan tvekan säga att han var det trevligaste göteborgsoriginalet jag någonsin sett. Han var en sann go göbbe; det var nästan så man undrade om han var på riktigt. Trots att jag bott i Göteborg hela mitt liv så hade jag faktiskt aldrig sett en go göbbe tidigare, jag trodde bara de var en myt. Plötsligt stod han alltså där, det livs levande praktexemplaret, längst bak på fyran och hjälpte damerna in och ut från spårvagnen och pratade om sin hund med killen som satt bredvid. Han. Var. Underbar.