Jag träffade Sara och Ebba en stund idag. Vi satt på Le pain français i någon timme, och jag tror att alla tre blev lite kära i mannen på bilden. Sällan har vi hört en så ljuv röst, ett så hjärtligt skratt och sett ett par så charmigt runda kinder!

Sen började jag undra varför jag inte går dit oftare. Till Pain français, alltså. För det tar mig bara tre minuter att åka dit med spårvagnen! Jag som ända sedan jag såg Inglourious basterds första gången drömt om att sitta ensam på ett café i 40-talets Paris och dricka kaffe och se snygg ut, precis som Shosanna gör tills hon blir avbruten av Fredrick Zoller! Jag kan ju få allt det där, bortsett från 40-talet då (vilket jag väl i och för sig inte ens vill ha med tanke på att Frankrike var ockuperat av nazisterna, hallå änna!), och bortsett från Paris, och bortsett från snyggheten. Men i övrigt! Jag kan sitta på ett franskt kafé i Göteborg, dricka kaffe OCH slippa bli avbruten av en nazist! Sounds good to me!