Jag vaknade mitt i natten av att jag hörde min egen röst skrika HERRE GUD!
Borde få nobelpriset i att skrämma ihjäl mig själv.
Jävla hjärna.
Hade nämligen en dröm där jag låg i min säng på mitt rum. Mitt i natten. Mörkt. Kollade på klockan, tycktes vänta på något. Plötsligt byttes min bokhylla ut mot en gigantisk lastbil. De som känner mig vet att jag har utvecklat en liten skräck för lastbilar som står väldigt nära mig, eftersom jag får känslan av att de kommer välta över mig. Ni kan ju gissa vad som hände i drömmen.
Den stora svarta lastbilen började gnissla och vaja, för att sedan störta rakt emot mig.
Jag visste att jag skulle bli till mos, att jag skulle dö på fläcken. Totalt handlingsförlamad. Det enda jag kunde göra var att skrika HERRE GUD.
En kan ju va snabbtänkt, va!

Mitt festliga inlägg om Selma Lagerlöf gick tydligen inte att kommentera. Det var ju illa! Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Nåväl, här kommer fler analoga bilder!

Fyra av bilderna från den ena rullen har försvunnit förevigt förevigt förevigt förevigt. Två av dem var på Sara och Malin. Malin har jag bara träffat en gång, och SÅHÄR mycket ser man av henne på den enda bilden som inte förintades (hon är alltså till höger):


Såhär kan det se ut hos min mormor och morfar:


Såhär hade det nog sett ut om Ebba spelat i The Cure runt 1980:








Sara utanför sin gamla lägenhet:


Saaaraaa i hörnet vid 7eleven:


Jag, yeeah, cool, Saras masterpiece, cool:


Ebba:


Hahah, mina ögon ser helt insane ut! Ebba tog bilden:


Såhär såg hästarna ut innan de blev målade:




Vi gick tilbaka till Trädgårdsföreningen någon vecka senare för att beskåda konstverket nedan. Då hade några apor/amöbor/neandertalare/annan dum art förstört hela bänken med hakkors och annat dumt hittepå. Snällt.




YOz-san fick bli lite Parispimpad i photoshop:


Sara, Ebba och Andrea häromveckan:


Och vi åt så satans mycket glass:


Hej so long!