I slutet av lovet (snyft snyft gråt?) åkte jag till Stockholm en dag eller två. Vi, det vill säga jag och min familj, bodde på ett ställe med utsikt över Drottninggatan. Det var väldigt centralt, antar jag. Den fina apoteket-skylten var fin.


En av dagarna, den enda jag egentligen hann göra något på bortsett från att gå någon meter på Drottninggatan eller stirra ut genom fönstret, så träffade jag Vera. Ifall någon nu minns det, så var hon en av de jag gick på Popaganda med i slutet av Augusti.

Vi satt på ett jättemysigt kafé i Gamla stan, ett såntdär typiskt sitcom-kafé där alla rollfigurer är jätte-stammis och praktiskt taget bor. Och så gick vi runt på stan.


Igår träffade jag Ebba. Och henne har ni ju aldrig sett förut, nej! Så jag tar och slänger in en bild på henne.

Det var för övrigt en av de få dagar jag orkat ta med mig kameran till stan på sista tiden. Jag skyller det på att den är så tung och jobbig att gå runt med, vilket antagligen är ett tecken på att jag är världens klenaste människa. Eller att jag har en väldigt tung kamera.
Vi bakade kladdkaka, jag och Ebba. Och vi skrattade uppgivet åt det hela när vi rörde ihop smeten, och när vi hällde i den i formen, och ställde in den i ugnen, och tittade på bull-tv, och tog ut kakan och ställde den på bänken, och skar upp den första biten och lik förbannat när vi åt av den. Det var den konstigaste kladdkaka jag någonsin smakat. Den var väl inte direkt äcklig, men inte heller särskilt god. Bara väldigt väldigt konstig. Såvitt jag vet ligger den numera i komposten.

Hej!