Mitt liv har i fyra månader känts som när man spelar the Sims och allt går riktigt riktigt bra. (alla sim-barn har gjort sina läxor, alla sim-vuxna har fått jobb inom karriärstegen för brottsling och blir konstant befordrade, inget brinner upp och räkningarna hinner inte färgas röda) Och trots alla miljöhot och Gazaremsor och terroristattacker och orättvisor och vinterkylor och skoskavda lilltår, så mår jag fiint. Nästan oförskämt fint, faktiskt. Jag vet inte riktigt vad det är med mig!

Alldeles strax ska jag gå ner till spårvagnen och träffa Sara och Ebba (nähä!). Vi ska fira Ebba som fyllde år i söndags (hurra! hurra!), och jag kan se en semla och en cappuccino torna upp sig i horisonten. Jag kommer lägga upp bilder imorn, kanske!

(Köpte förresten The Clash's - skriver man så på svenska? - liveskiva från 82 när de spelar på Shea Stadium igår. Attans vad bra! Framförallt Guns of Brixton, Armagideon time, Clampdown och I fought the law. Fy satan säger jag bara.)