Håkan spelade på Liseberg igår, så jag och mina vapendragare Sara och Ebba tog oss en tur till nöjesfältet man ser om man kikar ut ur mitt köksfönster.
(fast innan dess så roade vi oss med den inbyggda webkameran som finns på macen:
)
Själva konserten var väl..ja, den var väl medelmåttig. Antingen så fanns det ingen närvaro, eller så är det jag som blivit helt immun mot konsertkänslor. Jag har varit på så himla mycket bättre Håkan-spelningar och jag förstår faktiskt inte alls varför konserten fick fem av fem fyrar i GP. Känslochock? Nä.
Efter konserten, däremot, då kände jag mig allmänt lycklig och positiv. Då fick jag känslochocker och spring-i-benen-chocker och alla möjliga andra sorters chocker och pratade med så himla mycket människor. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, men jag kände mig bara så lättad och glad och uppskattad och lyssnad på av någon anledning.
Vi - alltså jag, Sara och Ebba - gick efter det hem till mig och drack te och åt naturchips och pratade och spelade in jättekonstiga filmer med Saras kamera. Och så blev det övernattning!
Morgonen därpå, det vill säga i morse, bläddrade vi i tidningen och kände fortfarande en märklig lycka skvalpa omkrig i magen bland allt höst-te. Det var en väldigt fin morgon, och en väldigt fin dag. Sara skulle ju förvisso springa iväg till sin dans så henne såg man inte mycket av, men jag och Ebba satt kvar vid köksbordet en lång stund och pratade om hennes väggar och folk som matar duvor och om min katt när hon äter jord. Efter att det var överstökat så åkte vi in till den lilla staden och gick i affärer där vi tittade på sidenband och rutiga skjortor och luktade på kaffe och köpte bacon-mint-tabletter (jättekonstigt) och fikade. Cappucino och kladdkaka. Å. Och pratade om vad Ebbas lillebror lyssnar på för musik och om hur killar skriker av något som liknar fantomsmärtor när de ser folk som slår sig mellan benen. Tjejen som satt vid bordet bredvid oss skrattade.

Jag sitter ensam hemma och lyssnar på Placebo nu. Hade faktiskt glömt hur bra de var, med tanke på att jag inte lyssnat på dem på ett år snart. Innan jag var inlyssnad på dem så irriterade jag mig ganska mycket på sångaren Brian Molkos gnälliga röst, men ju mer jag lyssnade på dem desto mindre brydde jag mig om det.
När jag för någon månad sedan försökte ta upp mitt Placebo-lyssnande igen så stod jag inte ut. Det skar i öronen av hur nasalt Brian sjöng, jag pausade musiken och lyssnade på något annat istället.
Idag tog det hela en vändning, när jag kom att tänka på en av deras låtar. Burger Queen heter den och nu skär det inte i öronen av samma anledning längre. Nu skär det i öronen för att det är så himla himla bra. Jag förstår inte hur jag kunde glömma vilken lugnande effekt musiken hade på mig (det är så klockrent. att ett band som heter Placebo verkligen fyller upp till namnet.)
Bäst:
Burger Queen
Follow the cops back home
Pierrot the clown
One of a kind
In the cold light of morning
(ELLER NEJ DET HÄR GÅR INTE, det finns alldeles för många bra låtar, så det får väl bli en lite för lång lista det här)
Teenage angst
Hang on to your IQ
Special needs
CENTREFOLDS
Running up that hill (Kate Bush-cover!)
Twenty years