Aldrig aldrig aldrig trodde jag att jag skulle föredra att vara i skolan än att ha höstlov. Jag vill inte ha höstlov, inte nu. Det känns bara så onödigt, de kunde väl ge mig lov när jag känner att jag behöver det istället? När jag är så nära en kollaps att jag dör om jag inte får höstlov. Då är det lite mer passande. Samma sak med att det blir vintertid inatt (för det blir det väl?). Jätteonödigt av gud och Fredrik Reinfeld och Dalai Lama att ge oss en timmes extra sömn nu, första dagen på lovet! NU behöver ju ingen sova för att orka kämpa sig iväg till skolan dagen därpå.

Jag har fått någon Mozart-låt (låt?! säger man så om Mozart? ett Mozart-stycke snarare, kanske. så säger vi. jag har fått ett Mozart-stycke) på hjärnan. Den har brytit sig in i huvudskålen då och då de senaste månaderna. Det är ganska fint och stillsamt, att höra den lugnande pianomelodin pulsera som bakgrundsmusik när man går runt i en hetsig stad som redan verkar tagit sig an julhandlandet (varenda annons i GP handlade om julbord redan för några veckor sedan!). Så kan man bara flyta fram där istället, med ett svagt litet léende fastklistrat på munnen. Det är en ganska stor kontrast mot de Clash-låtar som fräst runt i huvudet den senaste veckan/veckorna. Jag får ofta bara lust att gå runt och sparka på saker när jag lyssnar på Clash.
(Det är de första 25 sekunderna av den här som jag haft på hjärnan.)
Å andra sidan är ju Clash herrejävlarns bra de med! (nejnejnej, de orden räcker inte! jag skulle kunna spy ut en härlig soppa, stort som ett hav, med lovord om dem, men nu är det inte Clash det här inlägget handlar om.)
Sen så finns det en hemskt fin film om Mozart. Amadeus heter den.