Det är helt tokigt hur sliten jag är. I flera veckor har jag bara pluggat och slitit, trotsat huvudvärk och hjärtevärk (nä, inte riktigt, jag skrev nog bara så för att det lät lite.. fint?) och gjort allt jag ska. Typiskt mig att driva mig själv för långt. För titta, såhär går det:
jag sitter hemma i soffan, med en känsla av att någon slår mig hårt upprepade gånger i ansiktet, när jag borde ha suttit på en engelskalektion i sal 21. Matar mig maniskt med mariekex (hoppla! det var inte tänkt att peppra den lilla meningen med så många m). Kokar kaffe.

I måndags var, traditionsenligt, Andrea här. Detta innebar såklart kanelvåfflor och kaffe (hjälp, kaffe hela tiden!!) och mitt i allt det trevliga hände något som fick mig skrika rätt ut. Egentligen inte för att det var särskilt läskigt, nej inte alls egentligen, utan mest bara för att det var så..hysteriskt! Där satt hon, med ryggen mot köksfönstret, när hundratals med fåglar susade förbi bakom huvudet på henne. Det såg så vansinnigt bisarrt ut, som en scen ur Fåglarna, och hjärnan kunde tydligen inte klura ut ett rationellt sätt att reagera på utan bestämde sig för att skrika rätt ut. De andra alternativen var förmodligen följande:
skratta
börja hoppa
skrika ut vokalerna
kasta sig på golvet
sjunga
imitera en katt
räkna på finska.
Det är vid sådana tillfällen man önskar att det satt en liten kamera i kylskåpsdörren. Men aldrig annars.