Hade en konstig dröm inatt. Jag gick för mig själv i stan, Nordstan kanske, och omkring mig var det massvis med folk. Blicken var spänd rätt framåt och jag gick med raka ilskna steg (typ som jag gjort under koma-dagarna). Plötsligt börjar jag skrika "FITTA! FITTAAAAAAAAAAA!!!" med en grov mansröst, och människorna runtomkring mig reagerade på ett väldigt märkligt sätt. De vände sig mot mig och tjoade "JA!" och "DET ÄR BRA, DET!" och hötte på ett glatt sätt med näven. Märkligt. Ni får inte tro att jag brukar bete mig sådär.

Fortsatt koma, fast en lite piggare och gladare sådan, tills jag fick ett ledsamt meddelande från Sarlistaven Sara. Vi kunde inte träffas idag som planerat. Detta innebär att jag inte heller kommer köpa mig en tallriksstor kanelbulle att dela med henne just idag.
Jag gick senare hem från skolan, med Hästpojken-fyllda hörlurar i öronen och ett stort behov att skrika rätt ut. Lite som när jag och Fia skrek "KÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖTT!!!" på Saltholmen (okej, nu tror ni ju att jag är precis som i drömmen ändå). Bestämde mig för att baka chokladmuffins, och gissa hur länge jag höll fast i de tankarna. Jo, i två sekunder ungefär. Är helt hopplös på det där, jag kan bestämma mig för att göra superkreativa grejer men kan aldrig ta tag i det själv. Tar jag hjälp av någon annan blir jag missnöjd (obs! skôj grej! skrev misstänkt först!). Annars blir det inte av på länge, och när det väl blir av så finns det ingen känsla i det längre. Vi kan dra slutsatsen att det nog inte blir några chokladmuffins för min del.