Jag har inte riktigt hunnit med bloggandet de senaste dagarna. Därför bjuds ni nu på lite gnällspikande, en svindlande liten beskrivning på hur jag tagit mig både till och från skolan den här veckan.

Göteborg har för vana att vara regnigt och blåsigt större delen av året. Framförallt på hösten, vintern, våren och ja... sommaren med faktiskt. Nåväl. Jag traskade den ringa vägen till skolan min för att gå ännu en stressfylld dag till mötes. Regnet och vinden piskade så hårt att paraplyet föll ihop av sig självt, och väskan var så full av böcker att den inte gick att stänga (vilket förövrigt resulterade i att jag fick hålla igen den med den paraplyfria handen, för regn + öppen väska = inte bra). Tungt var det också! Jag skulle inte bli förvånad om axelremmen hade skurit av armen, faktiskt. Och luggen levde sitt egna liv. Om den inte for rätt in i ögonen så kunde man vara säker på att den skulle dela upp sig i mittbena (otrevligt), eller allra helst flyga rätt upp i luften. Och så var det kallt såklart. Jag visste att jag hade ett ton läxor framför mig, och försökte därför göra den otrevliga lilla situationen lite lugnare genom att lyssna på min iPOD. Men tji fick den idén. Hörlurarna blåste av huvudet.
När det däremot bar hemåt hade regnet avtagit, men det hade inte blåsten gjort. Inte heller högen med böcker, den hade snarare växt, och var på tok för stor för väskan min. Det blev till att bära böckerna i handen. Skolböcker är utbildade finger-kapare, om ni inte visste det. Vad ni däremot antagligen vet, är att lidande resulterar i skrivande. Det visar sig vara sant. Jag fick nog allt ett par kråkor nedskrivna när jag kom hem igen. Sedan återstod det bara för mig att börja arbeta igenom högen med läxor. Prov. Pluggande, helt enkelt.

Och egentligen har jag väl inte tid att skriva nu heller. Jag kände bara att jag borde göra min plikt, dvs. dela med mig av den ljuvliga vardag som så många går igenom.

Tjilevipp.