Jag vet en människa som kommer brinna i helvetet om gud börjar skippa könsdiskrimineringen.

Vaknade ur en aningens konstig dröm som handlade om att jag var i ett höghus av trä (Bob Hund lär ha influerat mig), som började vingla en massa. Det var därför förbjudet att prata eller röra på sig, och även att ha lamporna tända (de lät och skakade och gjorde huset instabilt). När jag precis släckt alla lampor, lagt mig stilla och börjat hålla tyst hör jag ett genomskärande skri, otäckt likt väckarklockan. Och det var det. Och jag vaknade. Och Sara hade sovit över sedan dagen innan.

Nåväl. Vi skulle åka in till stan för att gå på en film-audition som jag nämnt tidigare. På vägen mot spårvagnshållplatsen ser vi tvåan, den spårvagnen vi skulle ta, komma åkandes. De 200 kvarstående metrarna av vägen sprang vi benen av oss för att hinna med. Väl på spårvagnen får vi höra att spårvagnskorts-automaten är trasig och vi väljer därför att hämta andan innan vi går vidare mot nästa automat i vagnen. Vid följande hållplats kliver det på två biljettkontrollanter innan vi hunnit stämpla våra kort. Jag berättar för en av kontrollanterna hur det ligger till, men att vi har kort med pengar på och kan gå och stämpla med en gång.

Kontrollanten säger med otrevlig stämma att "lilla gumman, det förstår du väl att man måste stämpla direkt när man kommer på!" samtidigt som han lutar sig över mig som om jag vore ett mycket litet barn. Ännu en gång säger jag till herr Kontrollant att automaten inte fungerade.
"Men lilla gumman, då går man till nästa automat förstår du. Annars får man böööter, och mamma och pappa blir inte glada då. Det förstår du väl?"
Jag svarar att jag inte vill att han pratar nedlåtande till mig och kallar mig för "lilla gumman", varpå han svarar att jag börjar låta otrevlig, och vad annars han ska kalla mig?
"Du behöver inte kalla mig någonting, men du får hemskt gärna fatta dig lite kortare. Vi ska av i Brunnsparken och det är väldigt snart", säger jag.
Ännu en gång lutar sig kontrollanten med konstig kvinnosyn över mig och säger att det är långt kvar, trots att det bara är en hållplats, och att vi nu åkt långt utan att ha betalat för oss. Jag säger att om han inte hindrat oss hade vi betalat för länge sen. Kontrollanten har vid detta tillfälle inget vettigt att svara, och väljer därför att fortsätta diskriminera mig och Sara som inte uppskattar det hela.
"Nu ska vi faktiskt av här, så kan du sluta upp med att prata nedlåtande till oss, tror du?"
Kontrollant #2, vars kroppsspråk säger något i stil med "Men Gunnar-Bertil (eller vad kontrollant #1 nu kan ha hetat), nu får du ge dig", närmar sig. Gunnar-Bertil som vi kallar honom lägger en sista dräpande kommentar.
"Tror du att du klarar av att gå bort till automaten och betala för dig?"

Nej, det tror jag nog inte! Jag är ju en dum-i-huvet liten gumma. Det är nog bäst att tala nedlåtande till mig. Jag förstår så mycket bättre då!