Dödsmarcherade i skolan idag. En mil. En jävla mil! Varför utsätter man folk för sånt, egentligen? Under varje steg jag tog övervägde jag att slänga mig på marken, skrika "AAH, JAG DÖR!!" och rycka lite sådär epileptiskt med ben och armar. Fast vem skulle bry sig om jag gjorde det? Lärarna skulle bara sagt att nej nu raskar vi på, utan att ta dödsryckningarna ens det minsta seriöst.
Ja, det var allt en miserabel vandring vi tog oss an genom Skatås.

När milen var gådd och maten slut och vattenflaskan likaså, så skulle vi vara där ute i tre timmar till. Tanken var säkert att man skulle spela fotboll, eller något annat sadistiskt, och jag övervägde ännu en gång epilepsiryckningarna. Rätt som det var (fast inte riktigt, en timme tog det allt) lyste ett oranget sken upp grusplanen. Ett moln av rök, som minsann inte kom från korvgrillningen, steg upp ur skogen. Det var brand. Skogsbrand närmare bestämt!
Trots att det egentligen är ganska ledsamt med skogsbrand, så kunde jag inte riktigt hålla mig från skratt ändå. Jag kunde ju helt ärligt inte haft mer tur än så, att få slippa dödsfotboll och dödsbrännboll! Halleluja! Det hela firades med att eleverna fick gå hem efter att ha prickats av på klasslistorna. Köpte mig en glass.