Något märkligt skedde igår. Istället för att blänga hatiskt på en väl utvald lärare (det brukar faktiskt ske på ironisk väg. läraren i fråga har en såndär festligt sarkastisk humor, som jag enkelt kan identifiera mig med) så sa jag faktiskt "Hejhej", och istället för att räcka ett vänlighetens långfinger till Kasper när jag såg honom, så sa jag faktiskt "Hejsan". Jag måste varit så koncentrerad på något annat så att jag rent ut sagt glömde vara en surkärring.

"Och idag fick jag reda på att jag blivit gravid, fast båda dog vi en stund av en överdos heroin jag tagit. Bebisen förblev död men mig fick de liv i igen. Såklart. Det är ju första april", skulle jag kunnat skriva om jag vore så tråkig.
Vad torra de blivit på tv-nyheterna och i GP. Inget aprilskämt i stil med att man ska trä en nylonstrumpa över den svartvita tv:n för att se programmen i färg. Vad har hänt?! Får man inte köra practical jokes nu för tiden?!

---

Är man sadist så finns det två yrken man bör rikta in sig på. Det första är idrottslärare, och det är väl ganska givet. Tandläkare är det andra alternativet. Även det är ganska givet, men jag tycker ändå att det förtjänar att vidarediskuteras efter dagens upplevelse:

"Tandhygienen är väl inte den bästa, va? Du måste verkligen bli bättre på att borsta tänderna".
Den talande tandläkaren har inte ens kollat i munnen på mig, och ändå har hon tydligen en klar uppfattning om att mina tänder är fularen än Shane McGowan's (och därmed nämns han för femte gången utan att någonting egentligen handlar om honom).
Jag ska precis svara "nej, det tycker jag nog inte" men avbryts av ett "Mamma kanske kan köpa tandtråd? Ja-a, det fixar mamma", som om jag vore helt dum i huvudet.
En vätska som färgar de skitiga delarna av tänderna serveras. Jag tar en klunk, skummar runt i munnen, spottar ut och visar mina skinande vita tänder som inte visar ett ynka litet spår av dålig kvalitet. Tandläkaren grimaserar snopet. Hon kan ta sig i röven. Jag är inte Shane McGowan.