Spring i benen hela dagen! Sara och jag skulle på en Hästpojken-spelning på Härlandafängelset (som jag varit på dagen innan för en intervju med en stuntman. jag = kickar ass!), och tog beslutet att köa. Vi kilade in på Hemköp först för att köpa proviant, dvs Hemköps egna multivitaminjos och en påse vinterkatten, men inget av dem fanns i sortimentet. Istället velade vi runt bland spanska jordgubbar och kinesiska äpplen, men miljömedvetenheten skavde på våra samveten. Slutligen bestämde vi oss för ett ekologiskt tetrapack apelsinjos, och att uppta vinterkatten-jakten i någon annan affär. Sagt och gjort, vi rännde över hela stan, men inga vinterkatten fanns att hitta! Så vi fick nöja oss med bilar och salta katten.

Nåväl, drygt två och en halv timme i förväg befann vi oss utanför lokalen där konserten skulle ta plats. Lyckligt lottade som vi var fick vi sitta i solen och lyssna till en repetition och ett soundcheck, och efter ett tag kom några fler hästflickor och anslöt till köandet. Jag och Sara (sarlistaven) var dock FÖRST!
Under köandets tid började små tvångstankar växa upp, som att jag skulle sträcka ut handen och skricka "JACUZZI" med cockneydialekt till de bilar som åkte förbi [JACKU-ZEYH].
En kvart innan tiden för insläppet kom två rysligt nonchalanta snobbar och ställde sig först i kön. Vi reagerade inte riktigt på det, då det under hela dagen kommit och gått ungdomar som jobbat med spelningen. När de däremot började fippla med biljetter förstod vi att de helt enkelt tänkt sig att glida in på en räkmacka på konserten.

-Hörrni, vi har faktiskt köat här i två å'n halv timme!
-Jaha..
-Ja, och det är jävligt oschysst att bara gå före då
-Ja, det är det (snobb #1 flinar ett sjusatans översittar-flin)
-Så vad tänker ni göra åt det?
-Asså, det spelar väl ingen roll för oss att vara först. Ni kan gå före om ni vill.
-Och alla andra som köat nästan lika länge som oss?
-Jamen jag vet väl inte vilka som var här då. Var ska vi ställa oss?
-Hur tänkte ni egentligen, när ni bara gick före sådär?
-Jamen vi kunde väl inte veta att det var en kö. Alla satt ju bara ner.
-Tror du man står upp i närmre tre timmar när man kan sitta ner?

Osv. Förpestade situationen rätt så rejält. Sara och jag fick dock respons och vänliga ord från de två tjejer som stod bakom oss i kön.
Rätt som det var blev det insläpp, och vi blev först in. Ställde oss vid scenen, längst fram i mitten, direkt och de två tjejerna slöt upp bredvid på vår högra sida. I väntan på att fler människor skulle fylla lokalen så att konserten kunde dra igång stod vi och pratade om allt mellan finländska och morfädrar.

I sinom tid började spelningen, och fy fa-an vad bra det var! Orden "och om du nånsin hittar mig, lyft mig från min dvala" sjöngs av Martin där på scenen samtidigt som han fäste blicken i mina ögon och jag bara kände hur orden var riktade rätt till mig, handlade precis om mig, och det högg till i kroppen.

När spelningen var över gick vi mot bordet där det såldes bandtröjor och skivor, och plötsligt kom Martin, så Sara och våra två nyfunna vänner slängde fram sina biljetter som fick bli signerade. Jag placerade min fina fina Hästpojken-tygkasse på bordet och fick mig en signering själv. Han frågade vad jag hette. Han visste att jag hade stått där vid scenen och glömt allt annat i hela världen och skrev "till Emelie" med versaler på kassen. Underbar känsla.
 Sarlistaven & de två trevliga hästflickorna
 Hästpojken
 Väskan
 Och om man bara vill få sig ett gott skratt