Att krama hej är antingen det besvärligaste eller trevligaste man kan vara med om.
Säg att du träffar en person första gången, men du känner den redan via exempelvis internet. Ska du hälsningskrama? Kan man hälsningskrama vem som helst eller blir det bara konstigt då? Eller om du träffat personen en gång förut, är det okej att göra det eller ska man rent ut sagt krama personen? Eller, så träffar du en kompis du brukar krama hej till, och kompisen har med sig en person du aldrig träffat förut. Ska man hälsningskrama även den?
Jag tycker mest att det här är skitkrångligt och ganska löjligt. Det är mest en ny trend som föddes relativt nyss, förut kramade man bara hejdå. Och vem får man hälsningskrama utan att drabbas av "gjorde jag fel nu"-känslan? Som sagt, löjligt!
Den nya grejen i min skola har blivit pussen på kinden, som började utövas av alla gangztah-hiphop-killar, men har nu spridit sig bland tjejerna. Som tur är behöver jag inte delta i dessa aktiviteter med tanke på att jag inte umgås med dom personerna. Det tog för övrigt flera år innan jag började hälsningskrama (samma grej där, jag umgicks/umgås inte med de personer som var först med det. förhoppningsvis tar det än fler år innan jag börjar med kindpussen) men när det började sprida sig till "alternativkretsarna" blev det en vana för mig. Sara och Lovisa till exempel, dom får alltid hälsningskramar. Och då är det bara trevligt, jag känner ju dom!
Anledningen till det här inlägget är säkert det att jag växt upp i Sverige, bland svenskar. Vi är så otroligt instängda i oss själva och asociala. Verkligen inte tillräckligt öppna för att kunna prata med främlingar, ens när det gäller en fråga som "ursäkta, vet du vad klockan är?". Om någon tar modet till sig att faktiskt säga hej eller le lite, så klassas den som psykiskt sjuk.
Läskigt.