Det finns två låtar som gör att jag nästan vill ta till lipen när jag hör dom. Pinsamt nog är det så att jag nästan snyftar till när jag hör Slagsmålsklubben -Rakade ögonbryn ska det vara live. Det är så bra, trots att det är riktigt löjligt att bli rörd när man hör blippande i stil med något gammalt spel från 80talet, jag har ju inte ens något från den tiden att vara nostalgisk över. Löjligast av alla är ju däremot Sara. Varje gång jag tänker på hennes uppfattning av musik hon hade som yngre, skrattar jag så det blir jordskalv. Inte nog med att hon som jag blir rörd av SMK, det finns en än bättre historia! Tänk er en liten tös, hon går fram och tillbaka i sitt rum. I de gråtskakande händerna håller hon fodralet till skivan hon lyssnar på. Med gråten svallandes ner för kinderna säger hon för sig själv att "det här, det är musik det". Tänk er dessutom, att musiken som hörs i bakgrunden är smurf-hits.
Där har ni Sara.

Jag kan för övrigt förklara för er att hiphop-låten jag skrev om i tidigare inlägg, den räknas inte som en "nästan-snyft-låt" då jag faktiskt kände en liten tår rulla ner från ögonen. Det är inget jag kan rå för, det var faktiskt väldigt fint trots att det var en låt som gick på Barnkanalen. Är det inte lite utav en självklarhet att man faktiskt ska gråta när en sjungande herre tillägnar låten till sin lille son, som sitter där på scenen och själv snyftar till. Då spelar det inte längre någon roll om det är en raplåt.

Nu är ni förstås rysligt nyfikna på vilken annan låt jag nästan tar till lipen för när jag hör. Till er kan jag meddela att det är No Surprises av Radiohead. Jag får okontrollerbara moderskänslor av att se sångarens skeva öga och utstickande öron (det är det som gör britter så charmiga!). Eller de sneda tänderna, alla känner väl till britternas dåliga tandvård (se bara Shane McGowans tänder). Den människa som inte vill krama om den sorgset sjungande människan måste vara ond.