Okej, gott folk.
Nu har jag sett allt som finns att se av Twin Peaks.
De sista 15 minuterna satt jag på nålar. Jag fick ont i käkarna av hur jag satt och log, småskrattade.
Jag kommer fortsätta gå runt och småskratta i minst tio dagar, jag kommer däremot inte kunna borsta tänderna på tio dagar (om inte aldrig mer i hela mitt liv).
Det var det bästa jag sett, samtidigt som jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Skratta åt hur sjuk hela serien är, eller gråta över hur sjuk hela serien är.
Eller över att my dear agent Cooper..nej, jag borde inte skriva mer om det nu. Jag skulle ju faktiskt hålla mig ifrån att skriva spoilers för de som inte sett Twin peaks än!
Jag hade tänkt lägga upp scenerna från när Coop är i the Black lodge (från youtube), men de fanns bara på spanska. Istället bjuder jag er på en annan scen som gör mig så glad att jag tror det är sommar i hjärtat;



Jag sitter fortfarande och ler så jag får ont i käkarna. Det konstiga är att jag inte har någon direkt anledning att skratta åt det hela, med tanke på hur serien slutade. Det är inte alls något att skratta åt egentligen.
Men jag gör det.
Twin Peaks gör mig glad.


Laura Palmer kan ta sig i brasan.


I'll see you again in 25 years. Meanwhile..