TIMO RÄISÄNEN fredagen den 30 november

(När det tidigare inlägget som tog en halvtimme att skriva raderades så tröstade far min mig med att jämföra mig med Laurence av Arabien. Otroligt tröstande.)

Som ni kanske minns såg jag tidigare ut som Ted Gärdestad i håret, så dagen till ära traskade jag med Sara till barberaren (a.k.a. frisören). Som färdkost för de trettio meterna åt vi något vid namn "Galoppi gott" som förföljde oss hela kvällen.
Nåväl, efter den lilla friseringen som f.ö. blev väldigt lyckad åkte vi in till staden. Jag kunde inte låta bli att gå in på Weekday för att köpa mig ett linne. Vem kan hindra plånboken från att kasta ur sig pengar, när man ser ett linne med en björn med en yxa i en låda med massa lådor på en trehjuling? Ingen! Där var kvällens hundralapp spenderad.

Efter den lille Weekdayvisiten åkte vi till Pusterviksteatern, där Timo-konserten skulle äga rum. Vi började köa flera timmar innan konserten började, och underhöll oss med att sjunga, kasta Galloppi gott-askar fram och tillbaka, och att måla vackra porträtt i min anteckningsbok. Porträtten är avsedda för att hållas för ansiktet när man skäms. Mycket fiffigt.
Som sagt köade vi väldigt länge, vilket resulterade i att vi skulle få världens bästa platser på konserten. Om det inte vore för de trångsynta neanderthalare som tog sig före i kön. Saras sällskap underlättade förfärligheten så ingen dog av hjärtsvikt.

När de började släppa in folk i lokalen sprang vi fram och fick fantastiska platser. Vi tyckte bara att det var väldigt konstigt att stolarna (det var onumrerade sittplatser som gällde) var så långt från scenen. Efter några minuter var det någon som lite osäkert ställde sig framme vid scenen, men jag och Sara skrattade oss hela vägen till banken vid tanken på att hon bara förstörde för sig själv eftersom man inte fick stå. När hon upptäckte det skulle bara de dåliga platserna finnas kvar.
Trodde vi, ja. Efter några minuters väntan visar det sig nämligen att det var tillåtet att stå framme vid scenen. Jag och Sara gnällde som griniga herrar på våra sittplatser, och det var inga fina ord vi yttrade. Det var en halvtimme full av svordomar och könsord på både svenska och finska.

Efter en lång tids väntan och en låt svalde vi gubb-stoltheten och ställde oss i mängden. Så småningom var vi faktiskt näst längst fram i mitten! Jag tror det var gnällandet som lönade sig.
Efter konserten var det signering. Där såldes Timo-trosor, vi jublade i förtjusning av att ha ett par signerade sådana, men snyftade till i bedrövlighet då vi kom på att pengarna saknades.  Själv gladde jag mig åt en autograf i min anteckningsbok, och jag bad dessutom om ett litet självporträtt då kameran svek. Vet ni vad jag fick?! Ett mästerverk!

När även signeringen var över sprang vi runt på Järntorget då jag upptäckte att mina nycklar lyste med sin frånvaro. Jag försökte ringa mor min, men mobilen svek så jag sände ett SMS till Petter som även han varit på konserten. Efter lite mobil-lånande och sånt tog vi (jag & Sara) oss äntligen hem och sussade sött på våra dunkuddar.

(För övrigt anser jag att Laurence av Arabien var gay)


image18         image17
Ungefär så som jag             Linnet
såg ut förut

image18        image19
Porträttet                           Timo (och en gitarr som ser ut som
                                          en rymdraket)


Kommentarer
Sagt av: Terese

Fan du skriver ju skitbra! din blogg e as bra me:) du kan ju bli sån där bloggare när du blir stor alltså som har det som yrke:)

2007-12-08 @ 13:44:00
Sagt av: Snopphans (Sara)

Snoppisnopp?

2007-12-08 @ 19:56:58

Säg något snällt här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0